I needed to feel

Jag får skylla mig själv antar jag,
För att det blivit såhär,
Jag har bara mig själv att skylla.

Jag släppte allt och orkade inte bry mig om varken ut eller insida,
Jag bara låg ner,
Jag lät kroppen falla samman och täckas av deg.

Borde ta Fru Doktorn på allvar,
Borde ta medicinen enligt instruktionerna,
Men jag har aldrig varit bra på det där ordet "lagom"

Det är allt eller inget,
Svart eller vitt,
Jag är extrem eller osynlig.

Jag mår illa,
Jag såg hans föräldrar på ICA,
Det rörde upp minnen i mig.

Jag har släppt honom,
Men det fick mig att tänka på, ursäkta mig, hur ensam jag är,
Mitt kusinbarn som är 15, hon har en pojkvän.

Den feta äckliga svettiga idioten från gymnasieklassen, hon har en pojkvän,
Jag vet att kärleken inte gör mig hel,
Men jag vill tillhöra något magiskt jag med.

Jag kan inte hålla på såhär längre,
Jag börjar jobba imorgon,
Jag måste sova.

Det gör för ont.
Jag behöver prata,
Men du är inte här.

I'll take one, 'cause I needed to feel it so much

Jag fick för 30 dagar.
Jag började i onsdags.
Nu har jag bara tio kvar.

Jag måste be om ett nytt recept.
Jag känner ingenting såhär,
Jag blir trött och utmattad  javisst.

Men hellre det än att vara så låg att man inte orkar vända sig om i sängen.
Jag skakar och får våldsamma ryckningar och muskelspasmer i armar och ben.
Jag tappar ibland känseln i tungan och känner ingen annan smak än tabletterna.

Jag kallsvettas och orkar inte prata.
Men jag är iaf lycklig.
Jag mår bättre psykiskt såhär.

Jag har inte kunnat svälja tabletter på 3 år,
Utan att känna igen smaken sen alla gånger innan,
Det bubblar i näsan och jag spyr upp allt.

Jag har inte spytt nu.
Jag har inte bubbel i näsan.
Jag är tillbaka.

                                              I'll take one, 'cause I needed to feel it so much
                                                 Maybe I'll take two or three

jag lever med mina minnen

Jag drömde om det inatt igen,
om honom.
Jag vaknade kallsvettig och illamående.

Det var så fruktansvärt verkligt,
Jag kunde känna värmen från hans hud när han stod nära mig,
Jag kunde känna lugnet sprida sig i mig när han sakta kysste min panna och höll om mig.

Jag har fortfarande inte riktigt orkat kliva upp ur sängen.
Klockan är 13.28 och jag har inte klätt på mig, inte duschat, inte sminkat mig, inte borstat tänderna.
Jag är värdelös och hopplös och vet inte hur jag ska fortsätta orka.

Jag vill åka bort någonstans, men jag kan inte komma på om jag vill åka bort härifrån eller från mig själv.

Jag kollade på "Det blir bättre" för några dar sen, det slog mig då,
att de flesta jag läst om, hört på eller pratat med som varit fast i ett mörker,
de har blivit räddade och starka nog att leva tack vare en person som älskar dem.

Då kan jag undra lite såhär:
Hur kommer det sig att man kan älska någon som har en ätstörning, lider av depression eller svår ångest och självmordstankar?
Hur kan man hitta orken att kämpa för sig och själv och för den man älskar?

Och om de har lyckats hitta någon trots den skit de går igenom,
Varför lyckas då inte jag?
Varför finns det ingen som kan älska mig nu när jag behöver det som mest?

Jag kan väl förstå att det inte är så jävla roligt att vara tillsammans med någon som mig alla gånger,
Speciellt inte nu när jag låtit depressionen och ångesten ta över mitt liv,
Jag när självhatet som hela tiden växer sig starkare och starkare,

Jag har ingen ork eller vilja, jag vill ingenting men ändå allt.
Jag må vara jobbig och långt ner på bottnen,
Men jag skadar mig inte lika mycket nu, nej nästan inget alls faktiskt.

Jag orkar helt enkelt inte ta mig ur sängen för att hämta kniven för att karva sönder armar och ben,
Jag kan ju ändå inte göra det lika bra som förut,
Så varför ens försöka?

"Jag skulle inte vara där jag är idag om inte Pelle hjälpt mig upp"
"Jag skulle inte leva om det inte vore för David."
vad roligt för er då...

Min terapeut sa att han inte är intresserad på riktigt.
Det gjorde ont att få höra och jag har inte återhämtat mig än,
För jag trodde att den här gången, ja den här gången så kanske jag kan få en vän eller något mer, men likväl en vän.

Om han inte är intresserad så förstår jag inte varför han skrev alla de där sakerna,
Var det för att han ville vara snäll, eller menade han det verkligen?
Vad vill han? vad tror han?

Varför valde han mig att såra och ljuga för?
Han ser bra ut, han kan få vem fan han vill,
Ändå så sa han allt det där till mig och jag förstår verkligen inte vad han menar eller vill eller tror.

Jag hoppas bara att han kan säga sanningen någon gång,
Förklara vad han menar och vill.
Jag vill inte att han ska gå runt och tro en massa saker om mig eller så.

Jag vill inte att han ska tro att jag förväntar mig ett förhållande eller what ever,
För egentligen förväntar jag mig inget, jag hoppas bara på en vänskap,
ibland har jag lekt med tanken på nåt mer, men mest vill jag bara vara hans vän..