Jag drömde om det inatt igen,
om honom.
Jag vaknade kallsvettig och illamående.
Det var så fruktansvärt verkligt,
Jag kunde känna värmen från hans hud när han stod nära mig,
Jag kunde känna lugnet sprida sig i mig när han sakta kysste min panna och höll om mig.
Jag har fortfarande inte riktigt orkat kliva upp ur sängen.
Klockan är 13.28 och jag har inte klätt på mig, inte duschat, inte sminkat mig, inte borstat tänderna.
Jag är värdelös och hopplös och vet inte hur jag ska fortsätta orka.
Jag vill åka bort någonstans, men jag kan inte komma på om jag vill åka bort härifrån eller från mig själv.
Jag kollade på "Det blir bättre" för några dar sen, det slog mig då,
att de flesta jag läst om, hört på eller pratat med som varit fast i ett mörker,
de har blivit räddade och starka nog att leva tack vare en person som älskar dem.
Då kan jag undra lite såhär:
Hur kommer det sig att man kan älska någon som har en ätstörning, lider av depression eller svår ångest och självmordstankar?
Hur kan man hitta orken att kämpa för sig och själv och för den man älskar?
Och om de har lyckats hitta någon trots den skit de går igenom,
Varför lyckas då inte jag?
Varför finns det ingen som kan älska mig nu när jag behöver det som mest?
Jag kan väl förstå att det inte är så jävla roligt att vara tillsammans med någon som mig alla gånger,
Speciellt inte nu när jag låtit depressionen och ångesten ta över mitt liv,
Jag när självhatet som hela tiden växer sig starkare och starkare,
Jag har ingen ork eller vilja, jag vill ingenting men ändå allt.
Jag må vara jobbig och långt ner på bottnen,
Men jag skadar mig inte lika mycket nu, nej nästan inget alls faktiskt.
Jag orkar helt enkelt inte ta mig ur sängen för att hämta kniven för att karva sönder armar och ben,
Jag kan ju ändå inte göra det lika bra som förut,
Så varför ens försöka?
"Jag skulle inte vara där jag är idag om inte Pelle hjälpt mig upp"
"Jag skulle inte leva om det inte vore för David."
vad roligt för er då...
Min terapeut sa att han inte är intresserad på riktigt.
Det gjorde ont att få höra och jag har inte återhämtat mig än,
För jag trodde att den här gången, ja den här gången så kanske jag kan få en vän eller något mer, men likväl en vän.
Om han inte är intresserad så förstår jag inte varför han skrev alla de där sakerna,
Var det för att han ville vara snäll, eller menade han det verkligen?
Vad vill han? vad tror han?
Varför valde han mig att såra och ljuga för?
Han ser bra ut, han kan få vem fan han vill,
Ändå så sa han allt det där till mig och jag förstår verkligen inte vad han menar eller vill eller tror.
Jag hoppas bara att han kan säga sanningen någon gång,
Förklara vad han menar och vill.
Jag vill inte att han ska gå runt och tro en massa saker om mig eller så.
Jag vill inte att han ska tro att jag förväntar mig ett förhållande eller what ever,
För egentligen förväntar jag mig inget, jag hoppas bara på en vänskap,
ibland har jag lekt med tanken på nåt mer, men mest vill jag bara vara hans vän..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar