Det är klart att det gör ont när jag ser vad han skrivit till andra,
Det gör ont att inse att jag inte dög att jag inte var bra nog,
Och jag borde sova och glömma ångest och otillräcklighet.
Men det går inte,
Det ekar och ekar och ekar
Och rösterna vägrar ge sig, vägrar tystna!
Jag håller folk på några meters avstånd,
Jag vill inte ha dom för nära,
Det är obehagligt.
För det känns som att varje gång jag släpper någon nära,
Så slutar det med att jag bittert får ångra det,
blod och stoft och sot och skärvor.
Jag är trött på det,
Så nej jag tänker inte hångla med dig eller dig eller dig eller han eller hon,
Jag tänker inte kolla dig i ögonen eller följa med dig hem.
Jag vill inte.
Jag tänker låta tiden gå
Slicka mina sår och hoppas på att dom läker med åren.
Jag litade på honom,
Jag trodde verkligen att han ville ha mig,
Jag låg inte ens med honom.
Det är nog det som gör mest ont,
Den man som sårat mig mest,
För jag trodde, av hela mitt hjärta, att han var annorlunda.
Våra familjer har känt varandra i så många år,
Och alltid har han varit trevlig,
Jag undrar vad som gick fel.
Varför jag inte fattade,
Nej jag satt bara och trodde, svarade och blev så innerligt varm i hjärtat när han brydde sig och skrev puss och kram och hoppas vi ses snart.
Sen helt plötsligt avslöjade Facebook att han minsann är i ett förhållande,
Bara sådär!
Och alla,ALLA, utom jag visste det och tydligen hade det varit så länge.
Varför är jag alltid sist att få veta?
Antingen är det jag som är extremt korkad och lättlurad eller så har jag bara oturen att träffa skitstövlar..
Men det hjälper ju föga att sitta här och tycka synd om mig själv.
Jag blir bara aningen bitter och illamående när jag tänker på att du sover med någon annan varje natt.
Att någon annan får dela din vardag, bra som dåligt.
Det ekar tyst och tomt när du aldrig hör av dig,
Det känns och låter mer än något annat.
När jag behövde dig som mest drog du.
Kukjävel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar