Jag är livrädd.
Jag förtränger det som kanske kan vara.
Sväljer panik och ångest.
Somnar, vaknar, vaknar, vaknar går upp
Precis som då, river ångesten runt och jag fipplar med telefonen,
vill ringa och gråta, få höra en röst fylld av värme.
Men jag kan inte göra så mot henne, min fina vän,
Man gör inte så bara,
Jag ska fixa det här också.
Överleva det här också..
Jag är bara så rädd.
Och det är varmt och kvavt här,
jag kan inte andas.
Åh gud, tänk om jag fått KOL?
varför finns google?!
"Livsrädd för att leva, dödsrädd för att dö"
Nu när livet äntligen börjar gå bra,
så kommer ångesten tillbaka,
redo att krossa alla ben i min kropp.
Om jag ändå haft nån som kunde sova nära och stryka undan tårar,
viska bort ångest och kyssa fast lugn i min kropp, andas åt mig.
Det är självbedrägeri,
men jag vet inte vad jag ska ta mig till!
Jag antar att jag får skylla mig själv,
som undviker att ta ångestmedicinen,
men den gör mig så trött och jag är rädd att jag inte ska orka med jobbet om jag tar den.
Tänk om jag är allergisk mot min lilla kärleksskrutt,
det finns inte, jag kan inte tänka det.
DET FÅR INTE VARA SÅ!!
för utan henne dör jag,
utan henne vill jag inte..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar