Jag vill inte ångra det,
Jag vill inte få ångest av det,
Jag ville aldrig att det skulle bli såhär.
Jag förstår att han vill vara ifred och slippa,
Jag förstår om han inte orkar
Tro mig, jag förstår.
Ändå gör det ont inuti och ugglan är här igen och krafsar,
Jag vill inte förlora en vän igen,
Jag klarar inte av att förlora en vän igen.
Jag ska till psykologen på onsdag,
Bra för jag litar inte på mig själv längre,
Jag har hamnat på ett nytt ställe här i landet Depression med huvudstaden Ångest.
Allt står mig upp i halsen,
Jag äter inte längre om jag kan undvika,
Jag orkar inte tugga, svälja.
Bort härifrån har jag alltid varit påväg,
Men nu börjar det bli mer akut,
Jag orkar inte livet här längre.
Jag känner mig ensam här.
Jag trodde jag hade en vän som skulle finnas här,
Men nej.
Jag isolerar mig alltmer,
Från familj och vänner,
Mest familjen.
Jag hoppas att han hör av sig när han mår bättre och orkar med livet igen,
Jag hoppas att vi kan återuppta vår vänskap då,
Jag värdesätter den högt och önskar inget hellre än att vi en dag kan bli vänner igen.
Men hans välmående och lycka går före allt,
Jag är orolig bara, att det här ska knäcka honom,
Han är stark, otroligt stark är han.
Men det här, det får mig att undra om han verkligen kommer mäkta med,
Eller om han kommer duka under i kampen,
Jag hoppas att han tar sig ur det här.
För han förtjänar hela världen,
Han förtjänar all lycka i världen,
Han förtjänar allt.
Nu ska jag åka och självmedicinera,
Lägga mig i skogen någonstans och sova,
Dränka mina sorger i vårskrik.
När vattnet når mig till midjan och omsluter mig,
Då slutar kylan att paralysera mig,
Då blir jag varm och mjuk och följer vattnet ner till Paradiset.
Det lockar mig,
Jag litar inte på mig själv,
Inte nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar