Where have all the good men gone?

Helgen har spenderats med finaste Ingrid i Svenstavik<3
Vi har gått på skogspromenader, kollat på film och pratat massamassa
Det känns lätt och ljust, det känns mycketmycket bättre med livet.

Hon är så Ingrid, hon får mig alltid att fokusera på det positiva och se möjligheterna när jag tappat orken.
Och vi har gjort upp planer inför framtiden, vi ska resa någonstans snart, kanske till Paris och dricka vin, kedjeröka och skriva på våra romaner.

Det låter lite klyschigt  men jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.

På bussen hem hann jag tänka mycket på livet, (jaaa jag vet så säger alla som försöker vara djupa)
Jag vet vad jag vill uppnå med mitt liv, jag vet vad jag vill ha och inte ha.
Men jag vet inte hur jag ska ta mig dit.

Jag vet bara att jag vill ha det där gulliga 40-tals huset, den stora starka mannen som kan ge mig möjligheten att vara hemmafru.
Jag vill ha den lilla fjällstugan från Död Snö.

Men mest av allt vill jag just nu ha någon att vakna upp bredvid
För det är något alldeles särskilt att sova och vakna upp bredvid en man.
Det känns tryggt, säkert och underbart.

Det låter lockande, och verkar vackert
Men huruvida jag skulle fungera i ett förhållande vet jag inte
Jag är tveksam till om det verkligen finns en man som skulle orka med mig

Jag behöver en man som klarar av när jag vaknar mitt i natten och vrålar i panik för att jag är rädd för att dö,
Jag behöver en man som inte klandrar, skyller ifrån sig eller söker tröst hos andra om jag kommer hem med nya ärr.
Jag klarar knappt av det själv, hur ska då någon annan göra det?

Det kan vara jävligt påfrestande att leva med någon annans mörker inpå sig,
Men visst har jag blivit bättre, det har jag, men jag har svårtsvårtsvårt för att släppa in någon sådär nära inpå,
Det är skrämmande att låta någon se alla fel och brister som man kämpar med att acceptera själv.

Jag vill vara perfekt för mannen, jag vill aldrig att han ska kunna hitta något att klaga på, eller en anledning till att kanske söka sällskap hos andra kvinnor.
För om det någon gång ar slut, då är det fritt fram för honom att håna och förgöra mig.

Men samtidigt så viskar rösten om att om man aldrig vågar kommer man heller aldrig få något.
Och jag älskar ju hellre och blir sårad än att aldrig älska och aldrig få uppleva känslan och ruset det ger.
Någon gång ska vara den första eller hur?

                                                        She can´t even care enough to fuck
                                                        She is cutting herself just to see if it works

I remember when I lost my mind

Jag vet att du inte kommer läsa det här,
Små meningslösa, ihop kletade nerklottrade smetiga ord,
Som beskriver galenskap bättre än kärlek och liv.

Det är inte sexigt eller åtråvärt.
Och det är inte vackert och fint
Nej, det är fult och förbjudet. det passar sig inte i fina jävla sverige

jagvetjagvetjagvetjagvetjagvetjagvetjagvetjagvetjagvetjagvetjagvetjagvetjagvetjagvetjagvetjagvet..ingenting

Och det gnager i hjärtat, bröstet, halsen
Det gör så förbannat jävla äckligt ont
och jag vill inte skrika i kudden mer

Nej jag vill vråla högt, tills lungorna ramlar ut
Jag vill kasta mig av från klippor och höga berg, ner i djupa hav och bottenlösa hål
Jag vill trycka ansiktet mot en platta och höra huden smälta

Ibland vill jag skjuta sönder allt det som är jag
Ingen kan utplåna mig som jag

åh, hållommighållommigHÅLLOMMIG..

När jag inget får veta förrän det är försent
När jag får höra allt dagen efter när allt redan gått åt helvete
Då går jag sönder litelite till..

               

                                                             And I'll find strength in pain
                                                             And I will change my ways
                                                     I'll know my name as it's called again          

HELA JÄVLA PUNGEN I MUN

Idag klev jag och skrutten upp tidigt för att åka till Hackås och byta till vinterdäck.
Sen åkte vi till Svensta och träffade finfina Ingrid<3
Varje dag, timme, minut, sekund med Ingrid sätter en guldkant på tillvaron och gör livet roligare och vackrare.

Dunderpatrullen lyssnade vi på, Ingrid och jag
Hela jävla pungen i mun är nya favoriten<3

Det börjar kännas lättare, bättre med allt.
Jag har sökt jobb, jag har faktiskt gjort det nu.
Dagarna börjar med en skogspromenad med Foxxy<3

Den borttappade identiteten till trots så börjar jag gilla det här livet, MITT liv.
Jag börjar göra planer igen, storslagna, hänförande planer.
Jag vill börja leva mitt liv på riktigt nu.

Jag vill ha det där fina lilla huset, den där trygga, stora starka mannen.
Jag vill göra ett hem till mitt, jag vill älska en man av hela mitt hjärta.
Åh vad jag längtarlängtarlängtar tills alla bitar faller på plats och drömmen blir sann.

Jag har en bit kvar, en lång väg att vandra, men just nu tänker jag springa så snabbt jag kan,
Nu tänker jag bestiga berg och simma över hav för att komma närmare drömmen om ett fint liv.
Jag är redo nu.
     

                                                          I love you Bitch<3

Dead Hearts

Jag tror inte att det är meningen att jag ska henne kvar.
Jag passar nog inte som mamma till henne.
Jag misslyckas gång på gång på gång...
Hon är redan 5 månader och jag har inte lyckats lära henne någonting, hon är fortfarande inte rumsren.

Och det är egentligen bara själviskt av mig att behålla henne bara för att JAG inte kan sova ensam om nätterna.
Hon förtjänar att få vara med någon som kan ge henne hela världen, och lära henne saker, låta henne leva upp till sin fulla potential.
Det kan inte jag göra..

Det här var nog ett misstag från början.
Men jag ville så gärna, ville verkligen, av hela mitt hjärta att det här skulle fungera.
Jag går under utan någon att älska och leva för..

        


                                                 "They moved forward, my heart died
                                                  Now they're all dead hearts to you."

Sorry to be heavy, but heavy is the cost

Det är ju bättre, det är ju faktiskt det..
Stundvis, tidvis..
Men nu är en annan tid, en annan stund och världen faller, sakta men säkert sönder och samman.
Allting landar i ett kaos av damm och skärvor.
Någonstans där på marken ser jag mig själv kravlandes i smutsen.

Jag försöker pussla ihop allting igen, men plåster och silvertejp håller inte världen på plats längre än nån minut.
Jag gömmer mig bland garner och tyger, klistrar upp foton i album och städarstädarstädar maniskt.
Det är tröttsamt och slitsamt att vara uppochner och ut och in på en och samma gång.

Tårarna faller, smäller, dunsar nerför kinderna.
Benen är orakade, håret otvättat, sminket gammalt och huden smutsig och sårad efter år i strid med samma jävla mörker.
Naglarna är långa, ovårdade, äckliga...

Men värst av allt är egentligen kroppen som har förfallit till en deg.
BLEKFETÄCKLIGJÄVLADEG!

Imorgon hoppas jag att utflykten med finaste hjärtat blir av.
Jag längtar efter att få ligga i skogen, titta på himlen, dricka te och bara vara.




 

ANTHRAX

Jaha, då försöker vi igen.
Försöker att verka lite kultiverad, intelligent, intressant, smart.
Det är snart dags att säga hej då, tack för allt, hoppas vi ses igen.
Det går bättre nu, det gör faktiskt det.
Fastän det är lika kallt om nätterna så orkar jag andas och leva igen.

Jag har tappat bort min roll i livet, samhället.
Men någonstans är den och jag ska hitta den.
Ibland förförs jag bara.

Ibland är det så lätt att försvinna in i dimmor med järndoften som enda vän.


Ibland tappar jag fotfästet och längtar tillbaka med blod i halsen och en vilja av stål.

Det har gått av någonstans, någonstans på väg hit har någonting gått sönder.
Och viljan, självdisciplinen har bytts ut mot uppgivenhet och en slacker-personlighet.
Men snart pekar pilen neråt igen, jag SKA se till att det blir så.
Jag ska göra dom stolta, jag ska visa dom att jag kan jag med!
Bara man kämpar så går allt.

Och jag måste fixa det här, för annars går vi under..

   Men Ingrid är världens bästa bästa vän, och jag är inte ensam i det här, det vet jag<3