Stundvis, tidvis..
Men nu är en annan tid, en annan stund och världen faller, sakta men säkert sönder och samman.
Allting landar i ett kaos av damm och skärvor.
Någonstans där på marken ser jag mig själv kravlandes i smutsen.
Jag försöker pussla ihop allting igen, men plåster och silvertejp håller inte världen på plats längre än nån minut.
Jag gömmer mig bland garner och tyger, klistrar upp foton i album och städarstädarstädar maniskt.
Det är tröttsamt och slitsamt att vara uppochner och ut och in på en och samma gång.
Tårarna faller, smäller, dunsar nerför kinderna.
Benen är orakade, håret otvättat, sminket gammalt och huden smutsig och sårad efter år i strid med samma jävla mörker.
Naglarna är långa, ovårdade, äckliga...
Men värst av allt är egentligen kroppen som har förfallit till en deg.
BLEKFETÄCKLIGJÄVLADEG!
Imorgon hoppas jag att utflykten med finaste hjärtat blir av.
Jag längtar efter att få ligga i skogen, titta på himlen, dricka te och bara vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar