struggled on for so long

jag har skrikit mig hes,
Jag grät sönder allt,
Jag har förlorat allt.

Det gör ont i bröstet,
Det är något som vill ut,
Något som klöser och river och gnager och sliter.

Jag ska inte göra om det,
Jag ska inte berätta om saker som hänt eller hur jag mår för folk som är trevliga och snälla och bara vill hjälpa till,
Nej, jag ska hålla käften.

Blev det bättre när jag berättat?
Ja, jo lite.
Men ångesten kommer ALLTID tillbaka, som en jävla boomerang.

Jag vill inte vara här mer,
Jag vill bort,
Jag MÅSTE bort härifrån.

Jag kvävs här,
Jag dör här,
Jag förintar mig själv här.

Jag har krossat tallrikar och glas,
Sparkat sönder skor och fötter mot tegelväggar,
Mest av allt vill jag krossa mig själv.

                                                           carving hate into my skin

Föll men inte fångade du mig.

Det är stabilt ett tag och sen,
sen rasar, faller allt samman i en rasande fart,
Fort och hårt och kallt och blodigt.

jag kan inte andas,
tårarna rinner och faller,
jag orkar inte, vill inte mer.

det gör så ontontont,
det liksom krasar sönder och vrider och klöser,
jag vill inte

whats a woman when a man makes her feel like a fool?

Jag är tacksam för att jag får bo här,
tro inget annat,
men att städa en lägenhet där det är banankartonger och gud vet allt överallt är för fan omöjligt!

Och ja jag är trött och jag ger upp.

Det är vår, jag borde vara sprudlande glad och hoppfull,
Istället ligger jag i sängen och försöker få mig själv att kliva upp och klä på mig,
Jag försöker att hitta på saker men orken försvinner och då sitter jag bara där på sängkanten, oförmögen att ens borsta tänderna.


Ja usch och fy fan vad äcklig jag är!
Tro mig, jag är ännu äckligare än du kan föreställa dig.

Jag känner mig som Bridget Jones, första filmen, fast utan det lyckliga slutet.
Jag är tjock, ful, pojkvänslös, kompislös, trött på vardagen,
Jag behöver något annat, något nytt.

Jag vill ha en egen bostad där jag får bestämma och göra som jag vill,
Jag vill kunna välja själv när jag ska göra vad och hur,
Jag vill vara ifred och själv om det ska vara såhär.

Lets face it, inte fan kommer jag få en man,
nej nej nej, varför skulle jag det?
Det är bättre att vara ensam, visst är det?

Solen skiner och det är varmt,
Jag vill sitta nere vid sjön och sola och prata med Ingrid,
Men ingen ringer, ingen frågar om jag vill följa med och hitta på nåt.

Jag känner mig utnyttjad och sviken,
Jag känner mig rotlös och hemlös,
Jag känner mig borttappad.

Jag har inte en jävla aning om vad jag vill läsa till hösten,
Jag vet inte alls om jag hellre vill jobba ett tag eller inte,
Jag vet ingenting annat än att jag vill ha allt annat än det här.

Det är barnsligt och bortskämt att tänka såhär,
Men jag vill också kunna bo hemma, utan kraven att jag måste städa si och så,
Att jag måste gör ditten och datten.

Självklart ska man hjälpa till men då blir det frivilligt och roligare,
nu är det påtvingat och jag vill inte!

Jag vill lägga mig och gråta en stund.

Jag ser på de runtom mig, hur långt de har kommit, hur lyckade de är,
Sen ser jag på mig själv, som ligger här med sminket i ränder på kinderna, med ett liv som går utför i en rasande fart, hur långt bakåt jag har ramlat.

Och då slår det mig,
Varför skulle en framgångsrik människa välja att vara med en sån förtappad människa som mig?

I want to give up my life

Jag dricker alvedon, äter tabletter som jag sparat i månader, år,
Ja, jag har inte ätit mina antidepressiva på tre år nu, har sparat dom till bättre tider,
Och det är nu.

Jag vaknade imorse, bra dag tänkte jag och tog en dusch,
Skrubbade mig ren med stålull, från topp till tå,
smorde in kroppen med lemon body butter.

Sen gick vi på en lång jävla helvetespromenad jag och Foxxy,
Jag fylldes av ilska och hat, fort,
Jag gör det, går från glad till ledsen till förbannad till förlåtande till hatisk till apatisk på sekunder, minuter.

Jag vet inte varför, jag fylldes bara av en lust att utrota hela mänskligheten,
Jag hade ont i huvudet, i kroppen,
Jag bar solglasögon hela dagen.

Det kändes tryggt att bära dom,
Ingen såg mina ögon och då är jag fri, trygg, orörd.
Ingen såg mig.

Sammanbrottet började väl när jag inte fått de filmer jag beställde förra veckan,
ja jag vet, JAG VET, att det är töntigt och bortskämt,
Men jag hade sett framemot en mysig kväll i sängen med Foxxy och filmernas värld.

En kväll ensam i lägenheten då jag kan få göra det jag vill, när jag vill,
Kliva upp när jag vill,
Sminka mig hur länge jag vill och städa som jag vill.

Kraften rann ur mig, allt utom hatet försvann,
Vi skulle handla pappa och jag,
Jag klarade inte av att välja vad jag skulle handla så jag köpte flädersaft.

Åkte hem, satt stilla en stund och stirrade på väggen,
Åkte till tre olika affärer där jag stirrade på maten i en halvtimme,
Lyfte upp, la tillbaka, plockade ner i korgen, ställde upp på hyllan igen.

Jag grät.
Jag stod på färdigmatsavdelningen på Coop och grät,
För att jag inte klarade av att bestämma mig.

För att mat kostar pengar som jag behöver till annat,
För att mat gör mig ful och tjock.
För att jag inte längre orkar.

Jag har nästan inga vänner, ingen pojkvän,
Jag har dödat mitt sociala liv, jag är inte cool eller super varje helg,
Jag är fruktansvärt tjock och ful.

Jag behöver akuten nu,
Jag behöver en ambulanssjukvårdares plastklädda vantar på min panna,
Jag behöver bli fastspänd i sängen i ett rum  med vita väggar i en låst avdelning på Psyket,

För jag klarar inte av det här längre,
Jag är ärlig, förlåt mig,
Men är det såhär det ska vara så säger jag tack men nej tack.

Hon är i ett förhållande skrev hon på Facebook,
Det är ju iofs första april så jag vet inte om jag ska tro det,
Men egentligen varför skulle hon ljuga om nåt sånt?

Om det är sant, förtjänar hon det?
Nej, inte om du frågar mig.
Varför hon och inte jag?

Varför får hon sova bredvid någon,
Varför får hon dela livet med nån, knulla nån,
Vad har hon någonsin gjort för att förtjäna det?

Vad är det för fel på mig?
Varför får inte jag någon att älska när jag verkligen behöver det?
Varför måste jag utkämpa slag och strider ensam?

Vem ska man ringa när man inte längre vill leva? skrev Ann Heberlein,
Ja vem fan ska jag ringa?
Jag har ingen att ringa.

Mina vänner svarar inte i vanliga fall,
Så varför skulle dom svara nu,
Och vilken rätt har jag att lägga den bördan på dom?

Jag ska lägga mig i badkaret inatt,
För att se vad natten för med sig,
Om jag klarar av det, vi får se.