Jag dricker alvedon, äter tabletter som jag sparat i månader, år,
Ja, jag har inte ätit mina antidepressiva på tre år nu, har sparat dom till bättre tider,
Och det är nu.
Jag vaknade imorse, bra dag tänkte jag och tog en dusch,
Skrubbade mig ren med stålull, från topp till tå,
smorde in kroppen med lemon body butter.
Sen gick vi på en lång jävla helvetespromenad jag och Foxxy,
Jag fylldes av ilska och hat, fort,
Jag gör det, går från glad till ledsen till förbannad till förlåtande till hatisk till apatisk på sekunder, minuter.
Jag vet inte varför, jag fylldes bara av en lust att utrota hela mänskligheten,
Jag hade ont i huvudet, i kroppen,
Jag bar solglasögon hela dagen.
Det kändes tryggt att bära dom,
Ingen såg mina ögon och då är jag fri, trygg, orörd.
Ingen såg mig.
Sammanbrottet började väl när jag inte fått de filmer jag beställde förra veckan,
ja jag vet, JAG VET, att det är töntigt och bortskämt,
Men jag hade sett framemot en mysig kväll i sängen med Foxxy och filmernas värld.
En kväll ensam i lägenheten då jag kan få göra det jag vill, när jag vill,
Kliva upp när jag vill,
Sminka mig hur länge jag vill och städa som jag vill.
Kraften rann ur mig, allt utom hatet försvann,
Vi skulle handla pappa och jag,
Jag klarade inte av att välja vad jag skulle handla så jag köpte flädersaft.
Åkte hem, satt stilla en stund och stirrade på väggen,
Åkte till tre olika affärer där jag stirrade på maten i en halvtimme,
Lyfte upp, la tillbaka, plockade ner i korgen, ställde upp på hyllan igen.
Jag grät.
Jag stod på färdigmatsavdelningen på Coop och grät,
För att jag inte klarade av att bestämma mig.
För att mat kostar pengar som jag behöver till annat,
För att mat gör mig ful och tjock.
För att jag inte längre orkar.
Jag har nästan inga vänner, ingen pojkvän,
Jag har dödat mitt sociala liv, jag är inte cool eller super varje helg,
Jag är fruktansvärt tjock och ful.
Jag behöver akuten nu,
Jag behöver en ambulanssjukvårdares plastklädda vantar på min panna,
Jag behöver bli fastspänd i sängen i ett rum med vita väggar i en låst avdelning på Psyket,
För jag klarar inte av det här längre,
Jag är ärlig, förlåt mig,
Men är det såhär det ska vara så säger jag tack men nej tack.
Hon är i ett förhållande skrev hon på Facebook,
Det är ju iofs första april så jag vet inte om jag ska tro det,
Men egentligen varför skulle hon ljuga om nåt sånt?
Om det är sant, förtjänar hon det?
Nej, inte om du frågar mig.
Varför hon och inte jag?
Varför får hon sova bredvid någon,
Varför får hon dela livet med nån, knulla nån,
Vad har hon någonsin gjort för att förtjäna det?
Vad är det för fel på mig?
Varför får inte jag någon att älska när jag verkligen behöver det?
Varför måste jag utkämpa slag och strider ensam?
Vem ska man ringa när man inte längre vill leva? skrev Ann Heberlein,
Ja vem fan ska jag ringa?
Jag har ingen att ringa.
Mina vänner svarar inte i vanliga fall,
Så varför skulle dom svara nu,
Och vilken rätt har jag att lägga den bördan på dom?
Jag ska lägga mig i badkaret inatt,
För att se vad natten för med sig,
Om jag klarar av det, vi får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar