Jo det har ju det,
Men visst har det funnits ljuspunkter även i mörkret, jo men visst har det det.
Ingrid och jag åkte till Tallinn över en helg,
Riktigt ordentligt mysigt var det!
Det var skönt att slippa ansvar och krav ett tag.
Att kunna vakna upp och inte känna att man MÅSTE göra massa saker som bara tär på en.
Att faktiskt få sova ut ordentligt och tills man vaknar av sig själv,
Bara det att kunna sova när man lägger huvudet på kudden, det är en lyx som jag inte haft på flera veckor.
Vi pratade om så mycket bra Ingrid och jag,
Det är en av sakerna som jag älskar henne för,
Hon är så bra på att lyssna och diskutera saker med.
Hon låter en prata till punkt och hon kommer med bra kritik,
Konstruktiv kritik, hon ger mig nya synsätt på saker och ting,
Men framförallt så ger hon mig hopp.
Jag behöver hopp och trygghet,
det är det jag verkligen vill ha och behöver just nu,
Jag känner mig fruktansvärt rotlös och bottenlös.
Det svävar liksom över mig,
Virvlar runt och viskar, vrålar om vartannat,
Det försöker få mig med ner till mörker och kyla.
Jag försöker att inte falla för frestelsen,
Men det är svårt, det är faktiskt jävligt svårt,
Att vara stark och tänka att jag behöver faktiskt inte hugga sönder huden idag för att bli lugn.
Jag har fallit tillbaka, jag erkänner det,
Det var bara en vecka sedan jag kröp ihop på badrumsgolvet och i panik lindade bandage runt armen,
Ja det var bara en vecka sedan jag föll från en stark flicka till en svag patetisk hora.
Saker och ting kan ändras och förfalla på så kort tid,
Man borde uppskatta nuet mer,
Man borde släppa det förflutna och framtiden för egentligen så spelar ingenting annat än nuet någon roll.
Jag tror inte att man om 20 år kommer se tillbaka på sitt liv och vara glad och tacksam över att man la ner så mycket tid och energi, så mycket liv på att planeraplaneraplanera framtiden och älta det som varit och hänt,
Vi får aldrig tillbaka den tid som är nu eller den som varit, det är knappt att vi kan njuta av den tid som kommer komma.
Nej vi är alltför upptagna med att hitta på långa komplicerade planer och historier om hur vi vill att våra liv ska bli, eller hur det skulle ha kunnat bli.
Vi är så upptagna med att fly undan verkligheten i hopp om att få ett bättre liv längre fram att vi glömmer bort att leva överhuvudtaget.
För om man spenderar timmar, dagar, veckor, månader och år till att tänka sig bort till ett fantasiliv,
hur vet man då när man lever det?
Ja hur vet man att man faktiskt lever alls?
My heart is broken,
My scars split open,
And I, I am leaving home
And if I never return
You dont have to remember me
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar