Heartbeats

Kvällen har varit bra, mysig, fin,
Vi började att äta en liten VIP-middag, Petter, Ingrid, Andreas och jag,
Med skaldjurssallad och laxsnittar.

Sen drack vi drinkar och åt tårtat när Mike och Jessica kom,
Sen fortsatte vi att dricka,
det var roligt, visst var det det.

Och med risk för att låta melodramatisk och fjortis,
det var något som saknades, något som gnagde,
Något som fortfarande inte kan lämna mig ifred.

Jag vet hur kvällen kommer sluta,
Jo jag vet för det blir alltidalltidalltid så,
Oavsett hur fin den är från början går det ändå snett någonstans.

Jag ska tvätta bort smuts och äckel smink alldeles strax,
Sen kommer knytnävarna att slås mot huvudet och kroppen,
Och jag kommer, ofrivilligt, krypa ihop och gråta i sängen.

Kudden kväver tårar och vrål som ingen annan bör höra.

Jag ber inte om mycket, men jag önskar att jag fanns hos dig,
Jag vet att jag förväntar mig för mycket men jag vill ju så gärna,
Kan du inte se det?

Hur mycket jag skulle offra för att få vara en del av ditt liv,
att få somna och vakna upp bredvid någon som är stabil, trygg och stark,
att kunna krypa ihop i din famn när monster och ångest spökar i min hjärna.

Jo jag vet,
tro mig, vännen, när jag säger att jag, om någon, vet hur det är.

det gör så ont, så fruktansvärt jävla ont.
Och jag vill ärligt talat inte mer om det är såhär det ska vara.

att man vaknar och man försöker, man gör sig fin,
sen går man ut och man ler man är trevlig och söt,
Inte alltför gapig och klängig utan alldeles lagom.

Men ingen ser, ingen vill kännas vid,
Dom fortsätter gå eller kollar rakt igenom,
Kanske ser dom alla andra bredvid.

Det är ingen mening att försöka,
nej, det går helt enkelt käpprätt åt helvete varenda gång jag gör ett försök att inleda en konversation med någon,
Jag vet inte vad det är med mig som gör att de ryggar tillbaka och går iväg.

Jag har varit med förut min vän,
Jag vet hur det känns att inte vilja andas livet längre,
Jag vet hur det känns att få veta att det enda man duger till är att bli knullad.

Och det, du fina, det gör ont ända in i själen.

vansinnet

Klockan är 00.03 och jag fyller 20 idag,
Har någon sagt grattis?
Nej, inte en enda.

Det kanske inte är någon som är vaken nu,
Nej kanske inte det,
Eller också så spelar det inte någon roll.

I deras liv finns jag inte,
Och det gör mig i och för sig inte så jättemycket,
Men att inte finnas i någons liv det gör ont.

Att inte få finnas i någons liv som den där speciella personen som får hjärtat att slå ett extra slag,
Det tär på mig mer nu än någonsin förut,
Det dödar mig, älskling det är sanningen.

Jag förstår inte varför jag lägger ner så ofantligt mycket tid och energi, liv på att fundera på om jag finns där,
Om jag är den vackraste i någons ögon,
Om jag, i någons liv, är den enda som någon vill sova med om nätterna.

Jag är avundsjuk och våldsamt, smärtsamt svartsjuk på I.
Och hennes förhållande,
Missförstå mig inte, jag är glad för hennes skull.

Jag önskar bara att någon kunde känna så för mig.

Det längsta förhållande jag haft i mitt 20-åriga liv var i lågstadiet.
Det är inte bara patetiskt och pinsamt,
Det är misslyckat.

Ingen blinkande vit symbol för mig inte,
Nej nej, kära du vad tror du?
Ja vad tror jag egentligen?

Tror jag på fullaste allvar att någon skulle vilja somna, än mindre vakna upp bredvid mig?
Tror jag verkligen att någon kan älska, mig, verkligen älska mig?
Hur kan jag få för mig att någon skulle vilja vidröra mig, kyssa mig, knulla mig?

Det snurrar och jag faller ner mot golvet,
Jag klöser ut ögonen, sliter i håret,
Jag dunkar huvudet mot kaklet.

Ja, kärlek får en verkligen att göra vansinniga saker.
Jo, om det nu ändå vore så.

Jag är vansinnig även utan kärlek.

"Jag säljer min själ för kärleken" sa I. till mig för några veckor sedan.
Vad gör jag?
Jag dödar mig själv för att någon ska älska mig.

Vad är bättre?
Vilket är värst?
Att dö för att någon ska se mig eller att leva ett liv med att sälja det som betyder mest?

Jag är faktiskt rätt så söt,
Jag kan laga mat, baka, städa, diska och tvätta,
Jag kan köra bil och laga byxor.

Jag kan vara tyst eller viska vackra ord i dina öron när du gråter,
Jag kan vara vacker och perfekt om du ber mig,
Jag kan och är allt det här.

Varför vill då ingen ha mig?
Varför vill ingen röra mig?
Vad är det som är så fel med mig att alla går undan?

"Jag kan inte längre se på män, de äcklar mig"
Ja jo kanske det, jag har ett minst sagt trasigt förhållningssätt till män,
Men ändå, det är inget jag inte kan fixa.

jag är villig att göra vad som helst för att få känna en annan kropp bredvid min,
För att få gråta mot en axel istället för ett smutsigt toalettgolv.
Jag kan döda mig själv för att bli älskad..

nummer sex

Jag åkte till Uppsala, ja jag gjorde det,
Men det var nära att jag åkte till andra sidan livet istället,
Det var en helvetesfärd i måndags.

Jag grät mig igenom tågvagnarna,
Jag grät mig igenom biljettkontroller och andetag,
Jag grät mig igenom panik och ångest.

Det var nära att jag öppnade dörren och släppte taget,
Jag kom långt, jag gjorde det,
Men det tog stopp någonstans påvägen.

Jag var inte redo och kunde inte lämna henne,
Jag kan inte göra det mot henne, som bröt ner mig,
Jag skulle aldrig kunna lämna henne på det sätt som jag blev lämnad.

Men det lever i mina tankar, dag och natt, varje timme och sekund,
Det äter upp mig och lämnar mig lite mera trasig gång på gång,
Jag kan inte leva såhär längre.

Nej jag kan inte det.

Dagarna går, år försvinner,
År av det liv jag älskar och behöver,
Men inte riktigt klarar av.

Jag skäms men jag klarar inte av livet, älskling förlåt.

Jag har sovit mer under de här fem dagarna än jag sovit det senaste året,
Jag har varit så utmattad att jag knappt orkat hålla ögonen öppna eller kläderna på,
Jag har velat börja gå och aldrig stanna.

Under kudden har Ann Heberleins "Jag vill inte dö, Jag vill bara inte leva" legat,
Och ja jag vet vad du kommer säga, att man ska inte känna igen sig i böcker, man ska skjuta det åt sidan,
Men det går inte, ska jag säga dig, nej det går bara inte.

Det hon skriver skulle kunnat vara taget ur mitt huvud,
Kopierat direkt från mina gömmor av hemliga brev och dagböcker,
Ann skriver att hon aldrig skrivit ett avskedsbrev, för att orden tycks ta slut då.

Jag har mer ord då än någonsin förr,
Jag har skrivit ett brev, två brev, tre brev,
Det är inget jag är stolt övet men dom finns där i kartonger någonstans i det virrvarr som är mitt liv.

Ibland är jag frestad att leta upp dom och fråga om råd,
Ibland känner jag mig så vilsen och vill ha någon som kan hålla om mig,
Ibland behöver jag få känna igen mig i något som varit jag.

Ann skriver:
"Jag tänker på allt jag har. På allt jag har fått - inte gratis, inte utan ansträngning, men, ja,
på många sätt är jag lyckligt lottad.
Jag har goda förutsättningar.
Det finns så mycket i mitt liv som är bra.
Det finns så mycket som jag är tacksam över.
Jo, faktiskt.
Och ändå, ändå, ändå är jag så in i helvete olycklig.
Det är mitt totala nederlag. Èchec.
 (Mitt totala nederlag. Det är något mer. Något mera som skaver.
Alla de där misslyckandena.
Att ändå liksom alltid bli bortvald, lämnad ensam kvar.
Lyckad.
Objektivt lyckad i andras ögon. jajaja.
Men så fruktansvärt misslyckad i mina egna.
Det är ju ingen som vill ha mig.
Hör du mitt vrål nu?
Hör du hur jag skriker?
Mina barnsliga snyftningar?
Varför blir alltid jag över?
Vad är det med mig som gör att resten av världen skyggar?
Vad är det med mig som gör att jag inte får några riktiga jobb, fasta anställningar?
Varför finns det ingen trygghet för mig?"


Hur ska jag kunna låta bli att inte känna igen mig?
Att inte känna att herregud, kan hon läsa mina tankar?
Är det med Ann jag hör hemma?

Hur ska jag kunna skjuta undan allt det inom mig som skriker att "hon förstår dig! hon vet hur du har det!"
Hur ska jag kunna utesluta den, troligtvis, enda människa som vet vad fan jag lever med och går igenom?
Säg mig hur jag ska kunna sova om nätterna utan hennes ord under kudden?

Jag får ångest av musiken som spelas just nu,
Jag kan stänga av den, jag har den makten, men jag kan inte förmå mig till tystnaden,
Jag klarar inte av tystnaden längre.

Jag måste stänga av hjärnan.
Den vrålar och gnisslar och skriker och jag kan inte.
Nej jag kan fan inte.

Jag är trött på att komma på andraplats,
Jag är trött på att vara någon han kan skriva till när ingen annan är tillgänglig,
Jag är trött på att bara finnas ibland.

Jag förtjänar mer.
Jag vet att jag borde göra det åtminstone.
Men att veta är självsäkert och nej det går bara inte här, just nu, nej verkligen inte.

Det spelar inte längre någon roll.
Jag vet vad som måste göras.

"Den enda boten mot självmord är kärlek.
Och varken terapi eller medicin ger kärlek..."

nummer fem

Jag överväger att ringa ett samtal till huset med vita korridorer,
Jag överväger att klä mig i vita landstingsskjortor ett tag framöver,
Jo jag känner att det är dags att få vara liten igen.

Det äter och gnager och sliter med sylvassa näbbar och klor,
Jag har en klåda i hela kroppen med roten i bröstet,
Och den tar över, växer som cancer, okontrollerat och vilt.

"Vill du leva?" frågade pappa.
PAPPA frågade om jag vill leva!
Jag sa nästan sanningen att nej ibland vill jag faktiskt inte leva.

Jag har hållit masken så länge men jag tror att den börja falla sönder,
Jag har slutat ta medicinen för den gör mig illamående och svullen,
Jag har slutat orka bry mig.

Jag har slutat orka ta mig ur sängen på morgnarna.

Jag sover med Anne Heberleins " Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" under kudden,
Det känns tryggt, jag känner igen mig och det känns bra,
Ja att någon annan har varit där innan mig, att någon vet hur man ska göra när man inte vill andas längre.

Fast hon skriver att hon tror att hon är älskvärd och att hon kan bli älskad för att hon inte lever med ett starkt självhat,
Att hon, fast hon är nere på de djupaste av bottnar, kan älska och bli älskad trots allt,
Med andra ord, det är kört för mig.

Jag vet att det är jobbigt och ibland omöjligt att älska mig,
För jag stöter bort och hatar, jag sparkar och biter de närmast mitt hjärta när jag välkomnar döden,
Jag kan vara så jävla kall ibland att jag skrämmer mig själv.

Hur ska man älska någon som spyr hat över sig själv?
Hur ska man älska någon som sover med knivar och piller?
Hur ska man älska någon som inte kan älska sig själv?

Om du vet och om du vågar,
Ta min hand och viska sanning i mitt öra,
Kyss min kind och håll om mina axlar.

Jag behöver lite kärlek, lite ömhet i mitt liv just nu,
Jag klarar inte av att sova ensam en natt till,
det är så fruktansvärt jävla svagt, ja rentav patetiskt, men jag klarar det inte.

Jag behöver och vill ha någon som kan visa mig att allt inte är fult,
Att livet är vackert och värt att våga leva på riktigt,
Jag behöver någon som kan smeka skönhet över mina ärr.

Jag vet att det är mycket begärt,
Jag vet att det inte finns en man därute som är villig att göra allt det,
Men ibland måste man få hoppas, tro och drömma lite.

Jag önskar inget mer än att få sova på ett varmt, mjukt bröst,
Jag åtrår inget mer än att få krypa ihop nära en annan kropp,
Jag vill inget mer än att få känna ett hjärta slå för livet, för mig, för allt det som är vackert.

nummer fyra

Jag borde vara lättad, glad ja  lycklig,
Jag borde ju det,
Men det är något som gnager ändå.

Jag borde vara fin, vacker, smal och kvinnlig,
Jag borde leva livet och inte fastna i det förflutna,
Jag borde göra och vara så mycket.

Det är så mycket men ändå så lite jag vill ha,
Jag vill ha en man, som är min,
Det är bara det jag vill ha, jag lovar.

Men för att få det måste jag vara så mycket,
Jag måste sluta gömma mig,
Jag måste våga öppna mitt hjärta.

Man måste förtjäna kärlek,
Det gör inte jag,
Jag har inte gjort någonting som kan ge mig en chans till tvåsamheten.

Det är väl bara inte för mig antar jag,
Jag passar bättre ihop med knivar och piller,
Jag passar bättre på en sluten avdelning på ett sjukhus någonstans i Sverige.

Jag behöver en paus från mig själv, från mitt huvud,
Jag lägger ner alltför mycket tid på att fundera och älta,
Jag lägger ner all min energi på att lösa problem som inte finns.

Jag är slut, helt tömd på livslust och ork,
Jag vill stnga av, dra ur kontakten,
Jag vill inte träffa människor, vill vara själv.

Ta hand om mig själv men samtidigt bli omhändertagen av någon med starka armar,
Jag vill slippa brottas med ångesten själv en enda natt,
Det är mycket begärt, jag vet det, men det måste ju finnas någon som vill ställa upp tycker jag.

"NO ONE CAN EVER HATE ME AS WELL AS I DO"
Jag behöver lite tid att hämta kraft och mod,
Det brukar inte sluta bra när jag öppnar hjärtat, eller klänningen för någon, en man,
Det brukar sluta i avslutade kontakter, korta sms och skamfyllda ögonkast.

Jag är trött på det,
Jag är så satans jävla less på att det alltid ska gå åt helvete så fort jag vågar lita på någon,
Därför har jag lärt mig min läxa.

Jag håller hårt om mig själv, förstärker muren kring mitt hjärta,
Undviker att svara med hela hjärtat,
Jag låter hellre kall än alltför känslomässigt engagerad.

Jag är rädd för att bli sårad,
Jag är rädd för att dö och för att bli sårad,
Jag orkar inte med fler svek.

Jag är inte mer än människa,
Jag har behov, visst har jag det,
Men jag är en mästare på att tysta ner dem.

Jag kan intala mig själv att jag är starkast ensam och inte alls behöver någon som håller om mig när ångesten river som värst,
Jag kan intala mig själv att jag är vacker, fin och snygg och att jag förtjänar bättre än såhär när spegeln hånar mig,
Jag kan intala mig själv att jag vet hur man lever och tar för sig när döden knackar på min dörr.

Jag kan intala mig själv allt jag vill,
Men det gör det inte mer sant,
Och i slutet vet jag att allt bara är lögner..

nummer tre

Det blåser is ute,
Så vovven och jag sitter inne i sängen, dricker te och lyssnar på gammal jazz,
Man flyter in och med och bort och hit i alla sagolika toner.

Det rinner blod ur mig, (Ja ursäkta jag vet)
Det gör ont, det liksom hugger och vrider och sliter i äggstockarna,
Jag har legat hopkrupen mest hela dagen och gnagt på händerna för att få bort smärtan.

Men några timmar i solskenet klarade vi av, vovven och jag,
Vi gick nere vid sjön och andades friskt fin härlig vinterluft,
Hon sprang lös vovven och kidnappade min vante.

Hon har blivit duktig, det har hon,
Hon kan apportera och sitta och gå lös och nästan räcka ut tungan på kommando,
Jag känner mig stolt faktiskt, det känns bra.

Hon sover på mig nu för att jag inte ska gråta sönder mig själv,
Hon buffar med nosen och låter som ett får för att ensamheten inte ska äta upp mig,
Hon hoppar upp och ner och biter mig i tårna för att smärtan inte ska slå ner mig en gång för alla.

Vi ska ut vovven och jag på alla hjärtan dag,
Ja vi ska på dejt hon och jag,
Vi ska ner till sjön och hon ska få jaga köttbullar i snön.

Hur man kan älska någon såhär mycket, det förstår jag inte..

                                                     This Is The Madness Of Love

nummer två

Jag överväger att sluta med ryskan,
Jag mår dåligt och kan inte för allt i världen uppbringa den kraft som behövs för att fortsätta,
Jag vet att det är nu jag behöver något att fylla dagarna med.

Utan plikter ansvar och krav ligger jag bara i sängen och låter ångesten äta upp mig,
Den sprider sig som cancer och tar över varenda liten vrå av min hjärna,
Den dör inte, den växer sig bara starkare av strålningen, den försvinner aldrig.

Utan den är jag ingenting.

Jag förstår inte, jag gör verkligen inte det,
Hur kan det alltid gå åt helvete varenda gång jag försöker?
Är det ens möjligt? Vad är oddsen för det? Sannolikheten?

Jag borde göra en video till Kaisa och Linda,
Men vad ska jag säga?
Att jag tappat livslusten, att det gör så jävla ont att jag inte längre kan möta mina ögon i spegeln?

Ska jag vara brutalt ärlig?
Eller ska jag låtsas och hitta på att livet är rosenskimrande och fluffigt?

Jag ska till terapeuten 14 februari
Alla hjärtans dag
Passande eller hur?

Den enda dejt jag lyckas få till är med någon som jag betalar,
Jag kanske borde göra det oftare,
Hyra en manshora att sova med så att ensamheten inte dödar mig.

Jag trodde bara att den här gångn skulle det kanske vara annorlunda..

nummer ett

Det borde inte få mig att gråta,
Jag borde inte ta åt mig,
För det är inte på riktigt och det kommer det aldrig att bli.

Att drömma och tro att man är vaken,
Ja det är nästan värre än att vara vaken och tro att man drömmer,
Jag borde ju ha fattat när vi åkte åkgräsklippare mitt i vintern.

Det har hänt förut och det krossar mig alltid till bitar och skärvor,
Magen vänder sig ut och in och jag sjunker ihop i duschen och kvider av smärta,
Jag krälar och sliter och biter och hugger i hud och hår, slår huvudet mot kakel för att få det att sluta.

Jag hatar mig själv för att jag får för mig saker hela tiden,
Jag hatar mig själv för att jag inte vet vad kärlek är,
Jag hatar mig själv för att ingen vill röra vid mig.

Det kommer ta mig veckor, månader ja kanske år innnan jag lyckas glömma den här drömmen,
Det kommer att krävas av mig åtskilliga timmar med kniven i handen,
Jag kommer behöva tvinga mig själv till att bita ihop, bli kallkallkall och stänga av allt vad känslor heter..