nummer sex

Jag åkte till Uppsala, ja jag gjorde det,
Men det var nära att jag åkte till andra sidan livet istället,
Det var en helvetesfärd i måndags.

Jag grät mig igenom tågvagnarna,
Jag grät mig igenom biljettkontroller och andetag,
Jag grät mig igenom panik och ångest.

Det var nära att jag öppnade dörren och släppte taget,
Jag kom långt, jag gjorde det,
Men det tog stopp någonstans påvägen.

Jag var inte redo och kunde inte lämna henne,
Jag kan inte göra det mot henne, som bröt ner mig,
Jag skulle aldrig kunna lämna henne på det sätt som jag blev lämnad.

Men det lever i mina tankar, dag och natt, varje timme och sekund,
Det äter upp mig och lämnar mig lite mera trasig gång på gång,
Jag kan inte leva såhär längre.

Nej jag kan inte det.

Dagarna går, år försvinner,
År av det liv jag älskar och behöver,
Men inte riktigt klarar av.

Jag skäms men jag klarar inte av livet, älskling förlåt.

Jag har sovit mer under de här fem dagarna än jag sovit det senaste året,
Jag har varit så utmattad att jag knappt orkat hålla ögonen öppna eller kläderna på,
Jag har velat börja gå och aldrig stanna.

Under kudden har Ann Heberleins "Jag vill inte dö, Jag vill bara inte leva" legat,
Och ja jag vet vad du kommer säga, att man ska inte känna igen sig i böcker, man ska skjuta det åt sidan,
Men det går inte, ska jag säga dig, nej det går bara inte.

Det hon skriver skulle kunnat vara taget ur mitt huvud,
Kopierat direkt från mina gömmor av hemliga brev och dagböcker,
Ann skriver att hon aldrig skrivit ett avskedsbrev, för att orden tycks ta slut då.

Jag har mer ord då än någonsin förr,
Jag har skrivit ett brev, två brev, tre brev,
Det är inget jag är stolt övet men dom finns där i kartonger någonstans i det virrvarr som är mitt liv.

Ibland är jag frestad att leta upp dom och fråga om råd,
Ibland känner jag mig så vilsen och vill ha någon som kan hålla om mig,
Ibland behöver jag få känna igen mig i något som varit jag.

Ann skriver:
"Jag tänker på allt jag har. På allt jag har fått - inte gratis, inte utan ansträngning, men, ja,
på många sätt är jag lyckligt lottad.
Jag har goda förutsättningar.
Det finns så mycket i mitt liv som är bra.
Det finns så mycket som jag är tacksam över.
Jo, faktiskt.
Och ändå, ändå, ändå är jag så in i helvete olycklig.
Det är mitt totala nederlag. Èchec.
 (Mitt totala nederlag. Det är något mer. Något mera som skaver.
Alla de där misslyckandena.
Att ändå liksom alltid bli bortvald, lämnad ensam kvar.
Lyckad.
Objektivt lyckad i andras ögon. jajaja.
Men så fruktansvärt misslyckad i mina egna.
Det är ju ingen som vill ha mig.
Hör du mitt vrål nu?
Hör du hur jag skriker?
Mina barnsliga snyftningar?
Varför blir alltid jag över?
Vad är det med mig som gör att resten av världen skyggar?
Vad är det med mig som gör att jag inte får några riktiga jobb, fasta anställningar?
Varför finns det ingen trygghet för mig?"


Hur ska jag kunna låta bli att inte känna igen mig?
Att inte känna att herregud, kan hon läsa mina tankar?
Är det med Ann jag hör hemma?

Hur ska jag kunna skjuta undan allt det inom mig som skriker att "hon förstår dig! hon vet hur du har det!"
Hur ska jag kunna utesluta den, troligtvis, enda människa som vet vad fan jag lever med och går igenom?
Säg mig hur jag ska kunna sova om nätterna utan hennes ord under kudden?

Jag får ångest av musiken som spelas just nu,
Jag kan stänga av den, jag har den makten, men jag kan inte förmå mig till tystnaden,
Jag klarar inte av tystnaden längre.

Jag måste stänga av hjärnan.
Den vrålar och gnisslar och skriker och jag kan inte.
Nej jag kan fan inte.

Jag är trött på att komma på andraplats,
Jag är trött på att vara någon han kan skriva till när ingen annan är tillgänglig,
Jag är trött på att bara finnas ibland.

Jag förtjänar mer.
Jag vet att jag borde göra det åtminstone.
Men att veta är självsäkert och nej det går bara inte här, just nu, nej verkligen inte.

Det spelar inte längre någon roll.
Jag vet vad som måste göras.

"Den enda boten mot självmord är kärlek.
Och varken terapi eller medicin ger kärlek..."