nummer fyra

Jag borde vara lättad, glad ja  lycklig,
Jag borde ju det,
Men det är något som gnager ändå.

Jag borde vara fin, vacker, smal och kvinnlig,
Jag borde leva livet och inte fastna i det förflutna,
Jag borde göra och vara så mycket.

Det är så mycket men ändå så lite jag vill ha,
Jag vill ha en man, som är min,
Det är bara det jag vill ha, jag lovar.

Men för att få det måste jag vara så mycket,
Jag måste sluta gömma mig,
Jag måste våga öppna mitt hjärta.

Man måste förtjäna kärlek,
Det gör inte jag,
Jag har inte gjort någonting som kan ge mig en chans till tvåsamheten.

Det är väl bara inte för mig antar jag,
Jag passar bättre ihop med knivar och piller,
Jag passar bättre på en sluten avdelning på ett sjukhus någonstans i Sverige.

Jag behöver en paus från mig själv, från mitt huvud,
Jag lägger ner alltför mycket tid på att fundera och älta,
Jag lägger ner all min energi på att lösa problem som inte finns.

Jag är slut, helt tömd på livslust och ork,
Jag vill stnga av, dra ur kontakten,
Jag vill inte träffa människor, vill vara själv.

Ta hand om mig själv men samtidigt bli omhändertagen av någon med starka armar,
Jag vill slippa brottas med ångesten själv en enda natt,
Det är mycket begärt, jag vet det, men det måste ju finnas någon som vill ställa upp tycker jag.

"NO ONE CAN EVER HATE ME AS WELL AS I DO"
Jag behöver lite tid att hämta kraft och mod,
Det brukar inte sluta bra när jag öppnar hjärtat, eller klänningen för någon, en man,
Det brukar sluta i avslutade kontakter, korta sms och skamfyllda ögonkast.

Jag är trött på det,
Jag är så satans jävla less på att det alltid ska gå åt helvete så fort jag vågar lita på någon,
Därför har jag lärt mig min läxa.

Jag håller hårt om mig själv, förstärker muren kring mitt hjärta,
Undviker att svara med hela hjärtat,
Jag låter hellre kall än alltför känslomässigt engagerad.

Jag är rädd för att bli sårad,
Jag är rädd för att dö och för att bli sårad,
Jag orkar inte med fler svek.

Jag är inte mer än människa,
Jag har behov, visst har jag det,
Men jag är en mästare på att tysta ner dem.

Jag kan intala mig själv att jag är starkast ensam och inte alls behöver någon som håller om mig när ångesten river som värst,
Jag kan intala mig själv att jag är vacker, fin och snygg och att jag förtjänar bättre än såhär när spegeln hånar mig,
Jag kan intala mig själv att jag vet hur man lever och tar för sig när döden knackar på min dörr.

Jag kan intala mig själv allt jag vill,
Men det gör det inte mer sant,
Och i slutet vet jag att allt bara är lögner..