Det passar dagen,
Det känns tungt och grått inuti någonstans.
Det glädjer mig att Ingrid och Andreas ska flytta och plugga,
Jag blir lycklig när jag tänker på Kaisa och Linda som flyttat till Umeå och hittat drömutbildningen,
Ja, när jag får äta middag hos Victoria och Glenn blir jag varm i hjärtat av att se dom.
Det sticker bara till lite ibland, när jag inser att jag inte har gjort ett skit av mitt liv,
Nej jag sitter kvar här, tjock och ful ,en hora som knullar för att glömma och få känna lite närhet,
Jag har fastnat här och vågar inte längre gå utanför lägenheten.
Tänk om dom vet vart jag bor,männen?
Tänk om dom följer efter?
Jag springer med blodsmak i halsen till porten och fumlar med nycklar och lås, springer springer springer men kommer ingenstans.
Jag har bara mig själv att skylla,
Och det är det som gör så ont,
Att jag gör såhär mot mig själv gång på gång.
Jag skär mig inte längre, jag bränner inte, slår eller biter,
Men jag super, slåss, knullar,
Jag kör bil alldeles för fort i mörkret och undrar ibland om jag vågar släppa ratten och bara flyga ner i sjön, ner för berget, in i trädet.
Jag sitter ute i sjön om natten i timmar och bara stirrar,
Det trängs i mig alltihop, livet, ångesten, depressionen, tankarna, känslorna,
Fastän jag är så stor kan jag inte rymma allt det.
Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen när det blir för mycket,
Jag kan tänka att om livet ska vara såhär, så vet jag inte längre,
Det tär på mig är jag rädd, det sliter och växer, förökar sig något fruktansvärt.
Jag vill ta mig härifrån,
Jag måste orka simma ända in till land utan att sjunka,
Men orken är borta.
Jag vill träna så ofta jag kan men kroppen lyder inte och vill inte kliva upp på morgonen,
Jag släpar oss till jobbet för att låta den falla ihop i stolen,
Jag sliter och skriker åt den att inte somna där, att jobba på, att KÄMPA!
Jag klarar inte av depressionen längre,
den tynger ner mig, trycker mitt huvud under ytan, kväver mig,
Jag är trött på att hångla med Herr Depression och knulla Mr Ångest.
Jag behöver få ta en paus och vara ensam,
Men hur lämnar man något som varit en del av en så länge?
Vågar jag gå ensam och aldrig se mig om?
För det är allt eller inget nu,
Nu eller aldrig,
Framåt eller bakåt.
Går jag nu kommer jag aldrig ta dom tillbaka i mitt liv,
Lämnar jag dom nu kommer jag aldrig mer dela säng med någon,
Smyger jag ut nu kan jag börja leva på riktigt.
Jag tror jag tar en åktur,
Det rensar alltid tankarna,
Att köra, trycka ner kopplingen, växla, gasa, fokusera.
Jag måste få åka så långt jag kan ikväll,
Jag måste få ett försprång,
Jag måste få åka, älskade älskade ni.
It makes her throw up.
"I bet, with every inch of his manhood"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar