You so funny man

Var hos terapeuten idag.
Jag måste lära mig att sätta mig före allt annat,
Jag är 20 år och redan utbränd, sönderstressad och deprimerad.

Jag sa att jag känner mig så fucking jävla misslyckad när det gäller Foxxy,
Jag känner mig otillräcklig och dålig som mår dåligt så ofta,
Jag känner mig så jävla dum som inte har mer tid åt henne nu.

Jag har levt på i sådan fart att jag glömt bort mig själv,
Sagt sen sen, aldrig nu,
Jag hinner vila i helgen men det blir aldrig så.

Stressen äter på mig som Pacman,
Ångesten vrålar och slår och jag orkar inte längre stå,
Jag lägger mig och tar sparkar och slag.

Jag mår så illa när jag tänker tillbaka,
Hur kunde jag göra så, mot mig själv?
Va! hur fan kunde jag knulla så bara för att mitt nej inte hördes?

Vad är det för fel på mig?
Varför utsätter jag mig själv för sånt?
Varför varför varför?

Så många frågor,
Så få jävla svar,
Jag kan inte bryta ihop nu.

Nej, bit ihop och skratta, le högre bredare vitare gladare
SKRATTA DÅ FÖR I HELVETE!
Det går inte att sluta orka nu.

Livet har bara börjat och jag är utmattad,
Vem ringer man när man inte orkar mer?
Vem ringer man när man behöver någon som håller ens huvud ovanför ytan en stund?

Ingen.
Alltså jag har ingen att ringa och även om jag hade det så skulle jag aldrig, aldrig..
Man utsätter inte vänner för det, nej det gör man bara inte.

"But you´re neither friend nor foe,
I just cant seem to let you go"
Jag har kniven i en låda på vinden.

Jag vet vart den är,
Jag vet att jag kan hämta den när jag vill,
Jag vet.

Men jag vill inte dit,
Nej inte nu längre,
För det gör inte skiten bättre eller lättare att uthärda.

Jag är frestad,
Ja självklart,
Men jag ger inte upp så lätt.

Inte längre.

Det börjar bli lättare att andas,
Litelite släpper den taget för nu, ångesten,
Kanske behöver den inte mig på ett tag.

Men jag undrar när jag behöver den igen?