dök en vän och hjälpande hand upp från ett oväntat håll,
Jag är tacksam, fruktansvärt tacksam, för jag är rädd att jag inte hade klarat mig genom natten utan sällskap.
Ångesten kröp fram igen framåt småtimmarna,
Den slog till med full kraft och jag gjorde det enda som kändes rätt,
Jag gick till förrådet med medicin och svalde ett par kartor.
Sen somnade jag, stenhårt,
Sov som en stock i två timmar då jag vaknade och ragglade iväg till toaletten.
Upp kom piller och hela faderullan.
Jag skakade och grät, skrek och krampade,
Två timmar senare tänkte jag att nu är det nog bra,
Jovisst så låg jag där med huvudet i toalettstolen igen.
Har inte sovit sen dess,
Men jag är inte trött,
Jag känner mig pigg och alert.
Kroppen skakar och darrar fortfarande,
Jag kan inte gå och knappt skriva och jag fryser,
Men ändå, för första gången på länge känner jag mig utvilad.
Jag måste tacka min vän för igår,
Jag trodde aldrig att det skulle bli bättre, nej just då var jag beredd att ge upp allt,
Men han kom dit och pratade om andra bra saker, och tillslut orkade jag resa mig upp igen.
You shouldn't have to fight alone
(you shouldn't have to fight at all)
It's nobody's battle but your own
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar