No point in even trying

Jag vet inte varför jag envisas med det här,
Jag har så jävla ont i mage, bröstet ska jag säga dig.
Jag går alldeles sönder inifrån.

Jomen det är sant, det är för fan faktiskt det!
Jag borde intalat mig själv för länge sen att det inte är någon mening med att tro och hoppas,
För sånt där finns inte för mig.

Jag går sönder nu!
Jag skojar inte och jag behöver höra din röst, känna dina armar om mig,
Jag måste få höra att jag duger.

Jag måste få somna och vakna upp bredvid någon som är trygg.

Vuxenpsyk ringde mig idag och ville ha alla detaljer,
Hur mår du, ar du kompisar, festar du, är du singel?
SEN NÄR ÄR DET VIKTIGT ATT VETA OM JAG ÄR SINGEL?!!

Eller vill hon bara trycka ner det i min hals,
Skratta åt att jag är så jävla dålig att jag inte ens kan hitta någon som vill prata med mig,
Håna mig för att jag är så jävla ful att jag inte kan få en nykter man.

Jag vill inte kliva upp imorgon,
Jag vill inte andas imorgon
Jag vill inte leva imorgon.

"get me through the night,
Help me, get me feel alright"

its so erotic when your makeup runs

Jag har sjunkit så jävla långt ner,
Bottnen är nådd,
Jag har insett det nu.

Sedan studenten och när skattkatten dog,
Så har jag släppt allt, verkligen allt,
Jag ser liksom ingen mening med att ens kliva upp på morgonen.

Jag kämpar med att kunna gå över vägen vid ett obevakat övergångsställe,
Jag kan stå i 15 minuter och vänta tills ingen bil är där innan jag springer över,
Varför? Jag vet inte, det känns bara jävligt obehagligt att dom ska stanna och vänta på en, se på en.

Ja det har gått så långt att jag ibland inte vågar gå ut med soporna förän ett på natten för att ingen ska se mig,
Jag duschar i mörker och vågar knappt möta mina egna ögon i reflektionen i fönstret om nätterna,
Jag sminkar mig om och om igen för att försöka ta bort det fula, det fungerar aldrig.

"När jag mår dåligt så äter jag bara len mat, sånt som är snällt  mot mig, kaffe med jättemycket mjölk, kanelbullar" skrev Ann Heberlein,
Jag gör det jag med, jag orkar inte ställ mig och laga mat när jag knappt orkar klä på mig.

När jag inte får skada mig själv så ligger jag på golvet och äter snäll mat, som inte kräver så mycket av mig, som inte hånar mig,
Jag skäms, åh som jag skäms, men det är tyvärr så långt det har gått.

Det är kallt här nu, i sovrummet,
Det har snöat in eftersom att jag inte stängt fönstret,
Men jag trivs i kyla när jag ska sova, det känns tryggare, fräschare.

Jag ska till Vuxenpsyk. tydligen,
Mamma hade ringt för att boka en akut tid eller nåt,
Men jag måste ringa själv, gå dit på en utvärdering och sen vänta i 2 månader på en tid.

När allt jag egentligen behöver är ett eget rum på en avdelning och en tablett med nåt käckt namn lite då och då,
Sen klarar jag mig en stund, ett tag, nåt år, tills livet faller samman igen.

Jag hoppas, jag kämpar för att klara mig den här gången,
Men det krävs så fruktansvärt mycket av mig att jag inte riktigt vet hur jag ska orka med,
Jag vet hur det låter, jag vet det.

Jag känner mig smutsig efter sex,
Egentligen känner jag mig smutsig bara jag tänker på det,
Smutsigsmutsigsmutsig.

Jag har väntat uppe en halvtimme extra,
Men jag är nog inte tillräckligt speciell,
Antar jag, och jag förstår, jovisst gör jag det.

                                                           My hand's on a gun
                                                 And I find the range, God, tempt me
                                                         What did you say
                                                 Think I'm passing out

She dont want the world

Jag vet inte vad som är bättre, apati eller melankoli?
Jag har försökt intala mig själv att det är lika bra att det är såhär,
Det är bra att han inte längre hör av sig.

Jag fryser och sover med fönstren öppna,
Bara för att få känna något,
Bara för att kroppen ska få arbeta och snabbare bli trött och glömma.

Det är dumt av mig att tro att vi skulle ha kunnat bli vänner,
För jag är inte särskilt intressant eller rolig,
Nej jag är mest tråkig och jobbig.

Jag önskar bara att han hade kommit på det innan han skrev hej,
En människa klarar bara så mycket,
Och jag har nått min gräns.

Jag är ledsen men jag orkar inte,
Jag klarar inte mer,
Jag kan inte ens andas längre utan att ångesten är där.

Han menade bara väl,
Jag förstår att han bara ville vara snäll,
Men han vet inte hur jävla ont det gör, hur det krossar mig.

Nej han vet inte hur jävla förödande hans ord varit,
Eller kanske avsaknaden av dom,
Jag förstår jo visst gör jag det.

Jag säger bara, tack och hej.

Fast hon skulle gjort sig så vacker och fin, kan aldrig Prinsen begripa?

Jag har haft ännu en underbar kväll med Ingrid,
Vi pratade på som förut,
Som vi gjorde på den tiden då våra ända bekymmer var engelska läxan tills på torsdag.

Vi pratade om ångest,
Denna jävliga åkomma som sprider sig som en löpeld genom samhället,
Ångesten gör ingen skillnad, nej för den är vi alla likadana.

Ingen är rikare än någon annan,
Ingen är smartare eller vackrare eller mer framgångsrik,
För Ångesten spelar det ingen roll vilka betyg vi hade i gymnasiet eller hur många vi har knullat.

Jag ska boka tid hos Vuxenpsyk,
För jag kan inte fortsätta leva såhär,
Nej jag vet att det inte går längre.

Jag är kluven, för jag älskar min ångest,
Men det är ett destruktivt förhållande vi har, Ångesten och jag,
Han klämmer fast sina vassa naglar hårt i mig och vägrar släppa.

Jag vill bli bättre, jo visst vill jag det,
Men samtidigt så vågar jag inte släppa det som varit det enda konstanta trygga, fasta i mitt liv de senaste 12 åren,
Det är det längsta förhållande jag haft i mitt liv, det med Ångesten.

Han är inte särskilt bra i sängen,
Han bjuder mig inte på middag eller köper blommor till mig bara för att,
Nej han sitter i sina kalsonger och dricker öl framför tvn och vrålar åt mig att jag inte duger.

Han är för fin för mig säger han,
Och försök bara lämna mig, du kommer ändå bara krypande tillbaka för ingen vill ha nån som dig, vrålar han,
Ingen tar hand om dig som jag, ingen stryker dig över din febriga panna när du spytt efter krogrundan, viskar han.

Vem fan tror jag att jag är?
Ja egentligen, vem tror jag att jag är?
Vet du?

Vad är skillnaden mellan panikångest och ångest, frågade Ingrid,
För mig, som lever med GAD och panikångest har jag svårt att se skillnaden,
För ångesten är med mig, vart jag än är.

Men min panikångest anfaller mig när jag minst anar det,
Den lamslår mig och jag springer och skriker och försöker undkomma den,
Medan ångesten mest är med mig hela tiden.

den klöser och gnager i bröstet,
Ibland vilar den sig en stund men tuggar alltid med en tand eller klöser lite sömnigt med en klo,
Ibland så försöker den hugga sig ur mitt bröst med tänder och klor och hårda ord.

Då kippar jag efter andan och skriker och slår och bränner och skär sönder mig själv,
Ibland när jag går på stan och kanske råkade vinka till nån som inte vinkade tillbaka,
Då dör den nästan av skratt, den sitter i bröstet och asgarvar, hånar mig.

Om någon går förbi mig då och lyssnar så kommer den höra låga mumlanden:
"jaghatardigjaghatardigjaghatardigjaghatardigJAGHATARDIG!
jagskadödadigjagskadödadigjagskadödadigjagskadödadig"

Eller också kippar jag så efter andan att folk tror jag lider av en störning eller nåt.
Det är en ensidig konversation för det är bara jag själv som lyssnar,
Ångesten slår dövörat till och sjunger för kung och fosterland.

Vem skulle någonsin kunna leva med nån som mig? frågade jag Ingrid,
Och kände mig sådär lagomt emo och patetisk,
Men egentligen, vem skulle klara av det?

Det där ständiga självhatet som jag bär på?,
Alla strider och krig med ångesten som ändå alltid vinner och får sin vilja igenom,
Vem klarar av att vara stark nog att tvinga ångesten att ge upp och släppa taget om mig för en stund?

Finns det någon sån där ute?
Jag börjar tvivla,
Jag har letat länge och hoppats men blivit sviken gång på gång.

Det sägs ju att man inte kan älska någon annan om man inte älskar sig själv,
Men kan någon annan älska mig även om inte jag gör det?

Alla som har varit på bottnen säger att dom lyckades ta sig därifrån just tack vare det att någon annan älskade dom mer än de själva gjorde,
Kan det vara så, för då undrar jag varför det verkar vara omöjligt i mitt fall.

Ja, jag vet att det är töntigt och patetiskt att tänka så,
Jag vet att jag inte borde hoppas eller drömma,
För det kommer aldrig bli så.

Jag lever och bor och andas och sover med ångesten,
Och ingen annan får plats där då,
Det är i alla fall vad han säger, Ångesten alltså.

Törnrosa har tagit en valium
för att lindra sin plåga
Hon städar och städar sitt vardagsrum
tänk om Prinsen skulle våga

Törnrosa har druckit en hel flaska vin
sen börjar hon lipa
Fast hon skulle gjort sig så vacker och fin
kan aldrig Prinsen begripa?

Törnrosa har tagit sin sömntablett
Men kan inte sova
och kudden är fuktig av tårar och svett
varför skulle Prinsen lova?

4 REAL

Jag sov tills halv tre idag, halv tre!
Jag vaknade till och från, drömde osammanhängande och galet,
Jag orkade inteinteinte ta mig ur sängen.

Det kändes jobbigt och omöjligt,
Det har varit så sedan studenten,
Sedan skattkatten dog har jag släppt allt.

Jag har struntat i möten och legat kvar i sängen hela dagen,
Jag skäms men ibland har det gått dagar innan jag orkat duscha eller klä på mig,
Jag har legat i smutsiga lakan i månader och huggit sönder armar och ben.

Periodvis har jag ätit min medicin vilket har resulterat i viktuppgångar och humörsvängningar,
Det har sedan gått månader då jag inte tagit en enda tablett och jag har spytt av ångest,
Det går upp och ner och nu har jag fallit så långt ner att jag inte ens kan ta mig framåt i sidled.

Jag hatar det spegeln visar,
Jag hatar att jag är jag,
Jag hatar mina ärr.

Det har  gått så långt att jag numera tycker att det är jobbigt att sminka mig,
Jag vet att jag måste göra något åt det,
Jag vet att jag måste skaffa ett jobb, en utbildning, ett eget hem, en bil och all annan jävla skit som man ska ha för att kunna kalla sig själv för lyckad, levande människa.

Så många måsten och så lite jävla ork,
Jag är konstant trött,
slut och tömt på energi.

Det är inget iv det jag har här,
Jag lever knappt längre,
Nej jag tillbringar all min tid hopkrupen någonstans och slåss mot ångest och monster.

Och nej det är inte cool eller magiskt eller attraktivt,
Nej inte fan är det glamouröst eller avundsvärt,
Jag vet vad du tycker när du ser på mig.

Ta dig i kragen för fan, börja leva och gör nåt av ditt liv, man får bara ett,
Jag kan bli arg då och tänka att jag faktiskt inte bad om att få ett,
Men då ångrar jag mig och förstår hur du måste se på mig.

Patetiskt, ja jo det är ju det jag är,
Jag krälar för fan runt på golvet i mina underkläder,
Smutsig, med tre dagar gammalt smink och otvättat hår.

Åh det värker i kroppen och jag mår illa,
Jag vill härifrån, jag vill fly,
Jag gråter mig själv till sömns.

Så illa är det,
Så långt har det gått,
Så skrattretande har jag blivit.

Jag ljuger jävligt bra, eller hur?
Jag kan le så att alla tror att det är så jävla bra,
Jag kan ljuga så att ingen ser ställena på kroppen där kniven har huggits in och ut och in och ut i evigheter.

Men jag dör här,
Utan det så vet jag inte längre vem jag är,
Så förlåt men jag tror jag är färdig här.

Jag har sparat i månader och jag tror nog att dagen snart är här nu,
Jag har säkert en 500-800 piller i medicinskåpet,
Och jag är gammal nog för att köpa alkoholen som ska göra dom sällskap på den stora dagen då vi blundar och skålar en sista gång för livet.

I got my gun

Jag ville inte,
Nej jag var verkligen inte alls på humör,
Jag kände för att lägga mig i sängen med täcket över huvudet och, ja. dö.

Efter en stressig dag med stress och slit och ingen sömn de senaste dygnen,
Så stressade jag runt stan och köpte mat, lämnade Foxxy hos hundvakten,
Åkte hem, åt, klädde på och av mig ett antal gånger.

Sen gick jag till Victoria och Glenn med inställningen att inte fan kan det bli värre och med en sjuttis i väskan kan jag i värsta fall lägga mig någonstans och glömma allt jävligt.

Men jag hade faktiskt kul,
Jag hade väldigt roligt,
Jag mådde bra för första gången på väldigt länge.

Det gjorde lite ont när alla på förfesten kom dit med någon,
Det var som en parmiddag där jag blev inbjuden mest bara för att dom ville vara snälla och kanske ha någon att roa sig åt.

Men allteftersom  att timmarna gick och alla blev lite fullare,
Så kändes det bättre, uthärdligt, och roligt,
Jag glömde alla problem och bekymmer för några timmar, och det var så skönt.

Vi tog taxi ner till krogen,
Det har jag aldrig gjort förut så det var spännande!

Tydligen var det reggaekväll på Marité,
Det var mysigt, jo men jag är inte så värst intresserad av reggae,
Det går att lyssna på ibland och ja man kan dansa till det utan att känna sig som en total idiot.

Men när jag såg mig omkring och studerade de människor som var där,
Så kunde jag inte låta bli att undra vad det var för ena sunkiga sunkers som bara röker på,
Nu vet jag ju att ALLA inte är så, men de flesta har nog den uppfattningen och livsfilosofin.

Jag hörde om och om igen killar med rödsprängda ögon och sunkkläder ropa till varandra:
Eyy, Pelle haru braj eller? haru papper? jag tänker fan inte röka på i nån jävla aluminiumfolie!.
Och tjejerna var väl inte mycket bättre dom.

För mig, om man ska analysera texterna som banden som spelade har,
Så tycker jag att reggae mer handlar om världens orättvisor och att man ska bekämpa dom med kärlek och gemenskap och fred.

Så med det i beräkningen kan jag inte för allt i världen förstå vart fan knark kommer in i bilden,
Jag menar hur ska du kunna engagera dig och bekämpa fel och orättvisor i världen om du springer runt och är konstant hög och mos i huvudet?

Och hur man kan vara så fruktansvärt jävla dum i huvudet att man ens överväger att röka på, det kommer jag aldrig att förstå.

Jag kan tycka att det är jävligt synd att så många reggaelyssnande människor väljer att röka sönder sina liv och leva i en konstant dimma,
Jag kan inte förstå hur man kan vilja umgås med såna människor.

Jag var inte rädd men jag var på min vakt hela tiden,
livrädd för att någon skulle ha knark på sig och typ lägga det i min väska eller nåt,
Eller typ röka på i lokalen och få alla höga.

I mina ögon går det inte ihop det där,
Nej det gör inte det,
Och väljer man ändå att hålla på med sånt, ja då är man, i min värld, inte värt något alls.

Tillslut så tog musiken slut och vi gick därifrån,
Jag fick veta att Dregen från Backyard Babies hade spelat på O´learys samtidigt som jag varit på Marité,
Jag blev gråtfärdig men samtidigt så kan jag inte ångra kvällen heller för jag fick umgås med mina fina vänner och då spelar inte musiken så stor roll.

Victoria och Glennis och jag tog taxi hem till dom,
Sen skulle jag gå från dom och hem, inte långt alls är det,
Men Victoria var rädd att jag skulle bli våldtagen eller nerslagen.

Jag förstår hennes oro men samtidigt så,
Vem skulle vilja våldta mig?
Jag ser ju inte ut som ett "typiskt" våldtäktsoffer, men iofs vem gör det?

Men precis då gick nån kompis till Glennis förbi så han lovade att gå med mig hem,
Det var jättesnällt, jovisst var det det,
Men åh pojkar förväntar sig saker och jag vill inte.

Jag har tappat lusten för pojkar just nu,
Det blir bara problem och missförstånd,
Som att man pratar ett tag och är trevliga och sen plötsligt slutar pojken att höra av sig.

Jag får inget svar på varför, jag vet inte vad jag gjort för fel men nåt måste jag gjort eller så är det bara fel på mig,
Och jag tycker inte om sånt för det krossar mig och jag är alltför trasig för att klara sånt just nu.

Vill man inte prata med mig så behöver man inte det,
Tror man att jag vill mer än att bara vara vänner så tycker jag att man ska vara man nog att säga det så man kan reda ut situationen så att ingen går runt och tror en massa knas.

i alla fall så följde han mig hem, Patrik tror jag han hette,
"Så ska vi fortsätta höras eller var det är allt typ?"
-Nej men klart vi kan höras, det vore ju trevligt, sa jag.

Jag tog hans nummer och sa att jag hör av mig,
Inte fan kommer jag göra det,
Väldigt taskigt av mig men jag vågade inte säga nej tack men det går så bra ändå.

Jag måste börja våga att stå på mig,
Och säga emot män och säga nej när jag inte vill,
För den enda som mår dåligt av att jag säger ja fast menar nej är ju jag, eller ja i de flesta fall iaf.

Nu ska jag ta lite medicin för min ångest och hoppas på att få sova lite inatt,
Tro mig jag behöver det,
Kanske syns vi aldrig mer men jag hoppas att det inte innebär slutet, det här, min vän.

Jag vill inte knulla eller kyssa dig,
Jag vill bara att vi ska vara vänner och kunna prata ärligt om saker,
Att du ska kunna trösta mig bara om du själv vill och menar det du säger.

Om inte män vore så jävla macho vore allt mycket enklare,
Säg vad du menar, det värsta som kan hända är att jag gråter, och det går ju över.
Bara, var dig själv och var ärlig mot mig om du nu nån gång skriver igen.

För ärligt talat har jag inte levt på riktigt sen du slutade vara trevlig och började bete dig som ett svin,
Det gör jävligt ont och jag tänker alldeles för mycket på alla mina fel när du beter dig såhär,
Om du tror att jag menar nåt annat än vad jag säger eller nåt, så säg det bara.

Pillerill och trasseltanten

Jag har nått botten,
Det går inte längre,
Nej livet har fallit samman och jag har tappat greppet.

Jag mår illa, har alltid huvudvärk,
det gnager i bröstet dag och natt, varje minut och sekund,
det är röster som vrålar i mitt huvud.

Det enda bra som jag gjort i mitt liv,
det enda som någon kommer minnas av´mig,
Det är mitt projektarbete.

Alla grät, ja till och med Anton som aldrig ens ler,
han grät nästan, han sa det att det var jättebra, att han verkligen blev rörd av det,
av mitt liv, någon blev rörd av mitt liv.

synd bara att han inte tyckte om mig utan min vän,
Det verkar vara så,
Att alla är lättare att älska än mig.

Det gör ju lite ont, ja visst gör det det,
Men mest ont gör det när jag inser,
igen, att jag blivit lurad.

Att alla ord som männen vräker ur sig bara är lögner,
Som min dejt till balen,
Jag trodde vi var vänner men när vi knullat så var det hejdå sen.

Inte ett jävla ord har han skrivit efter det,
Mitt första riktiga förhållande med R.
Ja inte fan fick man nåt utav honom efter vi hade älskat där i vinternatten i hans epa.

Jag tog hans oskuld, var det därför han inte hörde av sig sen?
Och nu då, när jag äntligen lärt mig att lita på någon igen,
Och faktiskt våga tro på det han skriver.

Att jo jag är ju faktiskt värd att må bra,
Jag är ju lite fin ändå,
Och ja det vore väldigt roligt att hitta på nåt.

Men vad händer?
Blir det nåt, blir vi vänner, hittar vi på nåt?
Nej, ingenting är vad det blir!

Och jag är så jävla less på att alltif vara nummer två,
Att alltid bli lämnad när något bättre dyker upp,
Jag kan också bli sårad, precis som alla andra.

men visst förstår jag också att det kanske inte är så jävla sexigt att knulla med någon som har ärr på kroppen och är ful och tjock,
Jag förstår att det kanske inte är så jävla roligt eller intressant eller lätt att vara med någon som har konstant ångest,
Men tror ni att det är så jävla enkelt för mig då?

Hur tror ni att det känns att bli lämnad gång på gång på gång?
Det är inte lätt att hantera svek efter svek när man ofrivilligt när ett starkt självhat vid sin barm,
Det är för fan inte lätt att bli lämnad varje gång man tvingat sig själv att våga lita på någon, på livet.

Självklart önskar jag också att jag inte var såhär ful och tjock och fel,
Jag skulle vilja vara attraktiv och fin och intressant,
Men tyvärr så har jag levt mig genom de senaste åren på mediciner och destruktiva vanor.

det var därför jag slutade ta min medicin, därför att jag gick upp i vikt av den,
Många kilon lades på mig i takt med att doserna ökade och mitt välmående blev bättre,
ett litet pris att betala för att vara lyckliga säger läkarna.

men jag tycker nog tvärtom jag,
Jag är faktiskt hellre smal och olycklig,
än tjock och lycklig.

Är man smal och fin då får man ord och kyssar efter sex,
Ja då får man vänner och någon som vill sitta bredvid en på bion,
Kanske får man till och med blommor på alla hjärtans dag.

Jag gillar inte dig just nu,
Fastän jag grät imorse efter drömmen jag hade,
den där du var döende.

Jag har inte råd att tycka om dig eller någon annan just nu,
för det kommer leda mig till döden,
förlåt men det är så det ser ut just nu.

Jag har inte mycket mark kvar under fötterna och jag tvivlar inte längre på att kliva lite längre fram och hoppa över kanten,
det finns inte längre några skyddsräcken eller vakter runtomkring,
Nej det är bara jag och ångestmonstren kvar nu.

Det är mörkt och stjärnorna har slocknat,
Jag skulle sakna dig om det inte vore för hur ont det gör,
Jag kan gå vidare till nästa liv utan någon.

Kanske gör det inte lika ont då,
Kanske lyckas jag bättre nästa gång,
Kanske har ärren bleknat tills dess.

And no, it didnt mend my broken heart

Jag älskar dom, jovisst gör jag det,
De flesta älskar sina föräldrar,
Men jag orkar inte med dem just nu.

Det de håller på med gör mig arg, förbannad och ledsen,
Jag vill se dem lyckliga men jag orkar inte hjälpa dem framåt i livet längre,
Jag har nog med egna problem, jag försöker få mig själv att orka kliva upp varje morgon.

Jag hatar dem för jag förstår inte, nej inte alls,
Hur de kan hålla på så som de gör,
Jag blir så arg när jag ser vad de gör när så många går runt utan att hitta kärleken, så många som inte ens får en chans till att finna den.

Om jag var pappa skulle jag ha varit så jävla äcklad av henne,
jag skulle inte vilja ha något med henne att göra överhuvudtaget,
Men det är ju deras liv och de måste göra egna val.

Det gör mig bara så frustrerad när de gång på gång säger att nej dem ska inte vara tillsammans längre,
Det håller i ungefär nån vecka och sen så är dem tillbaka och gör samma jävla sak igen.
Om och om igen.

Det är väl jobbigt för dem med men vi runtomkring sliter ont också.

Varför får dom ha varandra när jag inte ens kan hitta någon som vill sitta bredvid mig på bion?

Hur kan människor som slänger bort kärleken och är otrogna få vara älskade och ha någon trånande efter sig,
När det finns vissa som kämpar och kämpar för att komma så långt att de är redo att leva med någon bara för att upptäcka att det inte finns någon kvar?

                                           And I´ll probably always have these ugly scars
                                             But right now, I dont care about that part.

all who love have lied

Idag kände jag att det var nog,
Så jag tankade i bilen och åkte till finfinaste Ingrid i svensta,
Jag känner saker igen.

Jag börjar fundera alltmer på att återuppta skrivandet igen,
Att åka någonstans där jag kan få skriva ostört och bara vara,
Men ändå, jag behöver någon nära mig för annars blir allt för kallt och distanserat.

Idag såg jag kort på hur min första, riktiga, kärlek såg ut som barn, ung pojke och man,
det är klart att det gör ont,
att se tillbaka och minnas allt det vi hade och det vi förlorat.

Men livet går vidare,
Jag gick vidare,
det gick inte att stanna där i dåtid och smärta.

Nej man måste leva livet nu,
Jag måste lära mig att göra det,
för jag känner ju själv att det bara drar ner mig att leva i det förflutna men också i framtiden.

Jag läste någonstans tror jag att människan är okapabel att leva i nuet,
Att vi, måste leva i dåtid och futurum för att kunna uppskatta det vi har nu eftersom att vi endast då kan se vad vi har,
Ja, det lät bättre när jag läste det, jag snurrar till det lite tror jag.

Imorse innan jag kom så långt att jag faktiskt klädde på mig,
Fastnade jag med blicken på ärren som är jag,
Jo jag kom fram till det att, hur lite jag än vill det, så är ärren jag.

Dom är inte vackra, eller mystiska,
Dom är inte sköra eller starka,
Dom är inte speciella eller intressanta.

Jag har funderat på att ta bort dom, ja visst har jag det,
Men varför? kan jag tänka,
Varför ska jag ta bort något som är en så stor del av mig?

Varför skulle jag ta bort det enda som påminner mig om att jag faktiskt lever och att jag ska fortsätta med det?
Jag kom även till den insikten att ingen någonsin kommer vilja röra vid mig på ett romantiskt vis,
Och nej jag kan inte fullt accptera det just nu.

Men jag kommer förstå det någon gång,
Jag kan bara tycka att det är synd och skam,
För om någon tog sig den tiden och det modet att röra vid mig och mina ärr,
Så skulle de upptäcka att jag har kommit jävligt långt.

Och att jag är långt borta från den där flickan som levde för att karva sönder kroppen,
Jag står där fortfarande, med ena foten över kanten,
Ja ibland ligger jag faktiskt ner och gråter där bredvid den där flickan.

För jag saknar henne.
Jag skäms, något så otroligt jävligt skäms jag,
För att jag ens tänker något sådant.

Men det är så det är just nu,
Jag vet vem jag är där,
I det här livet som pågår just nu är jag lite vilsen och lost.

Jag känner mig naken och utsatt,
Jag har inga bandage eller stygn på min kropp längre, som kan skydda mig från allt det som gör ont,
Jag har inte längre en kniv eller rakblad nära inpå kroppen.

Jag vill resa någonstans,
Helst vill jag tillbringa hela jävla sommaren och hösten på Gotland,
Ja där vill jag sitta på raukar och svala stränder dygnet runt och låta naturen slipa och forma mig till någonting annat.

Ibland hoppas jag att det ska visa sig att jag är en såndär magisk ful ankunge som förvandlas till en vacker svan när som helst,
Jag har väntat i 20 år nu och än har inget hänt,
Men skam den som ger sig, jag väntar lite till tror jag.

Man vet aldrig var framtiden bär med sig, eller hur?
Jag hoppas att jag får en man i framtiden,
En jävligt klyschig önskan,, ja visst är det det.

Men jag tror att det skulle kunna vara bra för mig,
Då måste jag lära mig att leva med någon sådär nära inpå som jag aldrig, ALDRIG, haft någon,
Ja då måste jag lära mig att jag är värd en kram trots mina fel och brister.

Jag tror att en man skulle vara väldigt lyckligt lottad att få leva med mig,
För jag kan älska villkorslöst och tills döden tar mig bort,
Jag är väldigt bra på att tillfredsställa andra.

Men tills dess vill jag bara ha ett liv,
Det behöver inte vara bra eller spektakulärt,
Det behöver bara vara drägligt.

En månad fylld med dagar då jag orkar kliva upp ur sängen och faktiskt göra någonting,
En dag då jag INTE hatarhatarhatar allt det som är mig,
En timme, eller bara en minut utan ångest är allt det jag behöver just nu.

"All who love have lied."
      - Anne Sexton

I no longer have a home,

Det snurrar, på riktigt, allt runt mig,
Jag mår så fruktansvärt illa,
Jag skakar och har feber, kallsvettas.

Inte kommer du läsa det här,
Jag är dum, men inte så dum,
Eller jo, nästan, jag var ju faktiskt så dum att jag trodde på allt som skrevs.

Skyll inte på mig,
Nej det här kan du faktiskt inte skylla på mig,
Det var du som började, det var du som skrev det första ordet.

Jag vet jag vet jag vet jag VET,
att jag borde ha förstått, borde ha lärt mig av det som hänt förut,
Men jag ville tro, ville hoppas att det skulle fungera den här gången.

Nej, kanske man skulle ge upp det här,
Gud vill tydligen inte att jag ska få knulla, iaf inte av kärlek,
Nej Gud vill tydligen att jag ska lära mig att leva ensam.

Det är bara det Gud, att jag ALLTID levt ensam,
I Gymnasiet var det skönt, härligt ja underbart att få bo själv, i en egen lägenhet,
Men allteftersom att veckorna och åren gick och alla runtomkring skaffade en man att bo med.

Ja allteftersom började det kännas väldigt tomt och ja ensamt,
Jag kom hem trött och frusen till en tom, mörk och kall lägenhet, och en lika kall säng,
Inte fanns det någon där att dela allt det bra men också det dåliga.

Nej aldrig fanns det någon som väntade hemma med en kram och ett hej när man kom hem,
Inte fanns det någon som sa att "jag kan diska ikväll, älskling"
Inte fanns där någon som kysste mig godnatt på pannan och  jagade bort ångesten när den rev som värst.

Inte för mig
Aldrig för mig
Gud vill inte.

Väntar du också?
Eller har du redan haft allt det där?
Är du redo för att leva själv nu när jag äntligen vet hur jag ska le mot livet?

Jag är alltid steget bakom,
Det är där skon klämmer eller hur?
Jag når inte riktigt ända fram.

Jo ibland är det ju så.

det är bara väldigt synd faktiskt

för det hade kunnat bli så jävla fint, vackert till och med..