Jag vet inte vad som är bättre, apati eller melankoli?
Jag har försökt intala mig själv att det är lika bra att det är såhär,
Det är bra att han inte längre hör av sig.
Jag fryser och sover med fönstren öppna,
Bara för att få känna något,
Bara för att kroppen ska få arbeta och snabbare bli trött och glömma.
Det är dumt av mig att tro att vi skulle ha kunnat bli vänner,
För jag är inte särskilt intressant eller rolig,
Nej jag är mest tråkig och jobbig.
Jag önskar bara att han hade kommit på det innan han skrev hej,
En människa klarar bara så mycket,
Och jag har nått min gräns.
Jag är ledsen men jag orkar inte,
Jag klarar inte mer,
Jag kan inte ens andas längre utan att ångesten är där.
Han menade bara väl,
Jag förstår att han bara ville vara snäll,
Men han vet inte hur jävla ont det gör, hur det krossar mig.
Nej han vet inte hur jävla förödande hans ord varit,
Eller kanske avsaknaden av dom,
Jag förstår jo visst gör jag det.
Jag säger bara, tack och hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar