all who love have lied

Idag kände jag att det var nog,
Så jag tankade i bilen och åkte till finfinaste Ingrid i svensta,
Jag känner saker igen.

Jag börjar fundera alltmer på att återuppta skrivandet igen,
Att åka någonstans där jag kan få skriva ostört och bara vara,
Men ändå, jag behöver någon nära mig för annars blir allt för kallt och distanserat.

Idag såg jag kort på hur min första, riktiga, kärlek såg ut som barn, ung pojke och man,
det är klart att det gör ont,
att se tillbaka och minnas allt det vi hade och det vi förlorat.

Men livet går vidare,
Jag gick vidare,
det gick inte att stanna där i dåtid och smärta.

Nej man måste leva livet nu,
Jag måste lära mig att göra det,
för jag känner ju själv att det bara drar ner mig att leva i det förflutna men också i framtiden.

Jag läste någonstans tror jag att människan är okapabel att leva i nuet,
Att vi, måste leva i dåtid och futurum för att kunna uppskatta det vi har nu eftersom att vi endast då kan se vad vi har,
Ja, det lät bättre när jag läste det, jag snurrar till det lite tror jag.

Imorse innan jag kom så långt att jag faktiskt klädde på mig,
Fastnade jag med blicken på ärren som är jag,
Jo jag kom fram till det att, hur lite jag än vill det, så är ärren jag.

Dom är inte vackra, eller mystiska,
Dom är inte sköra eller starka,
Dom är inte speciella eller intressanta.

Jag har funderat på att ta bort dom, ja visst har jag det,
Men varför? kan jag tänka,
Varför ska jag ta bort något som är en så stor del av mig?

Varför skulle jag ta bort det enda som påminner mig om att jag faktiskt lever och att jag ska fortsätta med det?
Jag kom även till den insikten att ingen någonsin kommer vilja röra vid mig på ett romantiskt vis,
Och nej jag kan inte fullt accptera det just nu.

Men jag kommer förstå det någon gång,
Jag kan bara tycka att det är synd och skam,
För om någon tog sig den tiden och det modet att röra vid mig och mina ärr,
Så skulle de upptäcka att jag har kommit jävligt långt.

Och att jag är långt borta från den där flickan som levde för att karva sönder kroppen,
Jag står där fortfarande, med ena foten över kanten,
Ja ibland ligger jag faktiskt ner och gråter där bredvid den där flickan.

För jag saknar henne.
Jag skäms, något så otroligt jävligt skäms jag,
För att jag ens tänker något sådant.

Men det är så det är just nu,
Jag vet vem jag är där,
I det här livet som pågår just nu är jag lite vilsen och lost.

Jag känner mig naken och utsatt,
Jag har inga bandage eller stygn på min kropp längre, som kan skydda mig från allt det som gör ont,
Jag har inte längre en kniv eller rakblad nära inpå kroppen.

Jag vill resa någonstans,
Helst vill jag tillbringa hela jävla sommaren och hösten på Gotland,
Ja där vill jag sitta på raukar och svala stränder dygnet runt och låta naturen slipa och forma mig till någonting annat.

Ibland hoppas jag att det ska visa sig att jag är en såndär magisk ful ankunge som förvandlas till en vacker svan när som helst,
Jag har väntat i 20 år nu och än har inget hänt,
Men skam den som ger sig, jag väntar lite till tror jag.

Man vet aldrig var framtiden bär med sig, eller hur?
Jag hoppas att jag får en man i framtiden,
En jävligt klyschig önskan,, ja visst är det det.

Men jag tror att det skulle kunna vara bra för mig,
Då måste jag lära mig att leva med någon sådär nära inpå som jag aldrig, ALDRIG, haft någon,
Ja då måste jag lära mig att jag är värd en kram trots mina fel och brister.

Jag tror att en man skulle vara väldigt lyckligt lottad att få leva med mig,
För jag kan älska villkorslöst och tills döden tar mig bort,
Jag är väldigt bra på att tillfredsställa andra.

Men tills dess vill jag bara ha ett liv,
Det behöver inte vara bra eller spektakulärt,
Det behöver bara vara drägligt.

En månad fylld med dagar då jag orkar kliva upp ur sängen och faktiskt göra någonting,
En dag då jag INTE hatarhatarhatar allt det som är mig,
En timme, eller bara en minut utan ångest är allt det jag behöver just nu.

"All who love have lied."
      - Anne Sexton