Det snurrar, på riktigt, allt runt mig,
Jag mår så fruktansvärt illa,
Jag skakar och har feber, kallsvettas.
Inte kommer du läsa det här,
Jag är dum, men inte så dum,
Eller jo, nästan, jag var ju faktiskt så dum att jag trodde på allt som skrevs.
Skyll inte på mig,
Nej det här kan du faktiskt inte skylla på mig,
Det var du som började, det var du som skrev det första ordet.
Jag vet jag vet jag vet jag VET,
att jag borde ha förstått, borde ha lärt mig av det som hänt förut,
Men jag ville tro, ville hoppas att det skulle fungera den här gången.
Nej, kanske man skulle ge upp det här,
Gud vill tydligen inte att jag ska få knulla, iaf inte av kärlek,
Nej Gud vill tydligen att jag ska lära mig att leva ensam.
Det är bara det Gud, att jag ALLTID levt ensam,
I Gymnasiet var det skönt, härligt ja underbart att få bo själv, i en egen lägenhet,
Men allteftersom att veckorna och åren gick och alla runtomkring skaffade en man att bo med.
Ja allteftersom började det kännas väldigt tomt och ja ensamt,
Jag kom hem trött och frusen till en tom, mörk och kall lägenhet, och en lika kall säng,
Inte fanns det någon där att dela allt det bra men också det dåliga.
Nej aldrig fanns det någon som väntade hemma med en kram och ett hej när man kom hem,
Inte fanns det någon som sa att "jag kan diska ikväll, älskling"
Inte fanns där någon som kysste mig godnatt på pannan och jagade bort ångesten när den rev som värst.
Inte för mig
Aldrig för mig
Gud vill inte.
Väntar du också?
Eller har du redan haft allt det där?
Är du redo för att leva själv nu när jag äntligen vet hur jag ska le mot livet?
Jag är alltid steget bakom,
Det är där skon klämmer eller hur?
Jag når inte riktigt ända fram.
Jo ibland är det ju så.
det är bara väldigt synd faktiskt
för det hade kunnat bli så jävla fint, vackert till och med..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar