Fast hon skulle gjort sig så vacker och fin, kan aldrig Prinsen begripa?

Jag har haft ännu en underbar kväll med Ingrid,
Vi pratade på som förut,
Som vi gjorde på den tiden då våra ända bekymmer var engelska läxan tills på torsdag.

Vi pratade om ångest,
Denna jävliga åkomma som sprider sig som en löpeld genom samhället,
Ångesten gör ingen skillnad, nej för den är vi alla likadana.

Ingen är rikare än någon annan,
Ingen är smartare eller vackrare eller mer framgångsrik,
För Ångesten spelar det ingen roll vilka betyg vi hade i gymnasiet eller hur många vi har knullat.

Jag ska boka tid hos Vuxenpsyk,
För jag kan inte fortsätta leva såhär,
Nej jag vet att det inte går längre.

Jag är kluven, för jag älskar min ångest,
Men det är ett destruktivt förhållande vi har, Ångesten och jag,
Han klämmer fast sina vassa naglar hårt i mig och vägrar släppa.

Jag vill bli bättre, jo visst vill jag det,
Men samtidigt så vågar jag inte släppa det som varit det enda konstanta trygga, fasta i mitt liv de senaste 12 åren,
Det är det längsta förhållande jag haft i mitt liv, det med Ångesten.

Han är inte särskilt bra i sängen,
Han bjuder mig inte på middag eller köper blommor till mig bara för att,
Nej han sitter i sina kalsonger och dricker öl framför tvn och vrålar åt mig att jag inte duger.

Han är för fin för mig säger han,
Och försök bara lämna mig, du kommer ändå bara krypande tillbaka för ingen vill ha nån som dig, vrålar han,
Ingen tar hand om dig som jag, ingen stryker dig över din febriga panna när du spytt efter krogrundan, viskar han.

Vem fan tror jag att jag är?
Ja egentligen, vem tror jag att jag är?
Vet du?

Vad är skillnaden mellan panikångest och ångest, frågade Ingrid,
För mig, som lever med GAD och panikångest har jag svårt att se skillnaden,
För ångesten är med mig, vart jag än är.

Men min panikångest anfaller mig när jag minst anar det,
Den lamslår mig och jag springer och skriker och försöker undkomma den,
Medan ångesten mest är med mig hela tiden.

den klöser och gnager i bröstet,
Ibland vilar den sig en stund men tuggar alltid med en tand eller klöser lite sömnigt med en klo,
Ibland så försöker den hugga sig ur mitt bröst med tänder och klor och hårda ord.

Då kippar jag efter andan och skriker och slår och bränner och skär sönder mig själv,
Ibland när jag går på stan och kanske råkade vinka till nån som inte vinkade tillbaka,
Då dör den nästan av skratt, den sitter i bröstet och asgarvar, hånar mig.

Om någon går förbi mig då och lyssnar så kommer den höra låga mumlanden:
"jaghatardigjaghatardigjaghatardigjaghatardigJAGHATARDIG!
jagskadödadigjagskadödadigjagskadödadigjagskadödadig"

Eller också kippar jag så efter andan att folk tror jag lider av en störning eller nåt.
Det är en ensidig konversation för det är bara jag själv som lyssnar,
Ångesten slår dövörat till och sjunger för kung och fosterland.

Vem skulle någonsin kunna leva med nån som mig? frågade jag Ingrid,
Och kände mig sådär lagomt emo och patetisk,
Men egentligen, vem skulle klara av det?

Det där ständiga självhatet som jag bär på?,
Alla strider och krig med ångesten som ändå alltid vinner och får sin vilja igenom,
Vem klarar av att vara stark nog att tvinga ångesten att ge upp och släppa taget om mig för en stund?

Finns det någon sån där ute?
Jag börjar tvivla,
Jag har letat länge och hoppats men blivit sviken gång på gång.

Det sägs ju att man inte kan älska någon annan om man inte älskar sig själv,
Men kan någon annan älska mig även om inte jag gör det?

Alla som har varit på bottnen säger att dom lyckades ta sig därifrån just tack vare det att någon annan älskade dom mer än de själva gjorde,
Kan det vara så, för då undrar jag varför det verkar vara omöjligt i mitt fall.

Ja, jag vet att det är töntigt och patetiskt att tänka så,
Jag vet att jag inte borde hoppas eller drömma,
För det kommer aldrig bli så.

Jag lever och bor och andas och sover med ångesten,
Och ingen annan får plats där då,
Det är i alla fall vad han säger, Ångesten alltså.

Törnrosa har tagit en valium
för att lindra sin plåga
Hon städar och städar sitt vardagsrum
tänk om Prinsen skulle våga

Törnrosa har druckit en hel flaska vin
sen börjar hon lipa
Fast hon skulle gjort sig så vacker och fin
kan aldrig Prinsen begripa?

Törnrosa har tagit sin sömntablett
Men kan inte sova
och kudden är fuktig av tårar och svett
varför skulle Prinsen lova?