Jag har skakande legat på golvet och vrålat ut gråten,
Jag saknar huset, jag saknar tryggheten där och jag saknar skattkatten.
Jag går under, förlorar bitar av mig själv lite i taget,
Jag ser liksom ingen mening i saker längre,
Och jag borde ju göra det, jag borde ju det.
För jag har så mycket att vara tacksam för,
Och missuppfatta mig inte, jag är tacksam för allt jag har,
Det är bara det att något saknas.
Föräldrarna var och tömde huset idag,
Undrade om jag ville följa med,
Nej, sa jag, jag kan inte förmå mig själv att åka tillbaka dit.
Inte när jag vet vilka jävla äckel det är som bor där nu,
HAN, det satansjävlanorskasvinet, han bor i det hos där jag tog mina första stapplande steg,
Där jag satt i flera år och skar sönder mig själv, där jag svalde piller i hopp om att kanske, kanske sluta andas.
Ja, han bor där nu och han har förstört allt!
Jag spyr när jag hör hans röst,
Jag spyr och dör och går under. Försvinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar