Och det är inte så att jag sitter här och skriver och faktiskt TROR att någon på riktigt kommer läsa den här skiten,
Nej nej, så höga tankar har jag faktiskt inte om mig själv.
Det lockar, det gör ju det
Jag vill ha det nära, inpå mig
Jag vill kyssa och smeka mörkret.
Jag vill knulla döden igenigenigen.
Aldrig har jag saknat det så mycket som nu,
Jag vill skära och bränna och hugga sönder allt som finns på det som ska vara min kropp.
Jag kommer på mig själv med att planera fram en mörk plan,
På nätterna blir bilderna klarare och starkare,
Som att suga av gevärspipan och sen fyllas med rött kladd och tungt bly.
Det har blivit så jävla romantiserat det här, det har ju det.
Och det är inte så det ska vara.
För det är fegt och fel och inte rätt alls.
Men jag förstår dom, åh visst gör jag det.
Men aldrig att det ska bli jag, tänker jag.
Nej för stackars mamma och stackars pappa och stackars alla jävlar som blir lämnade kvar.
Jag ska dämpa åtrån och längtan, ja kåtheten för mörkret.
Jag ska sätta mig i kylan på balkongen och röka bort de onda andarna,
Ja, det är precis det jag ska göra, det hjälper för tillfället.
Ja, men bara för tillfället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar