Cover up the pain

Jag kan inte rå för det men jag är fast här med en känsla av,
Ja hur ska man beskriva det, en känsla av att vara utbytbar,
Som en halvareapriset grej som man egentligen inte vill ha men köper iaf tills man hittar nåt bättre.

Jag försöker att sova och kliva upp som en ny människa,
Jag försöker och försöker och försöker att vara någon man kan tycka om,
Men det verkar som att jag bara gör alla besvikna och arga, upprörda.

Det svider i halsen av tårar påväg ut,
Det gnager i bröstet av tusentals gnagande tänder och sylvassa klor som gräver sin väg genom köttet,
Det äter upp mig, sakta men säkert inifrån att tänka sådana tankar.


Att ständigt undra, men nu då, nununu!
Kanske att jag gör rätt nu, kanske jag lyckas nu att få någon att le och vara stolt över mig,
Jag är så trött på att vara en besvikelse..

Jag bläddrar frenetiskt igenom album efter album i sökandet efter den perfekta låten,
All musik jag förut älskat gör mig så illamående och klibbig av ångest att jag raderar och tryckertryckertrycker ner Delete.

Stannar på Beethoven och fastnar, tänker på A Clockwork Orange och sluter ögonen,
Försöker sluta tänka och stänga ute alla jävla monster och minnen,
Men som piskrapp rycker jag till och kippar efter andan när jag lite i taget återvänder till verkligheten.

Jag försöker att stänga den ute,
Jag stannar i sängen, drar täcket över huvudet och flyr till en värld där jag kontrollerar allt!
Jag sjunker ner till bottnen av badkaret och håller andan så länge jag kan för att inte behöva kännas vid livet längre.

Jag vet hur det här låter,
Jo jag vet det,
Och det är inget jag är stolt över, nej absolut inte.

Jag vet inte hur jag ska gå vidare, jag är bara lite lost för tillfället,
Jag behöver en kartläsare,
Någon som har varit här förut och vet hur man ska bete sig, vad man ska säga, vart man ska gå, ta vägen.

Jag kan inte fortsätta fly undan verkligheten och livet,
För när den stunden kommer då det är dags för mig att dö,
Då vill jag kunna se livet i ansiktet och tacka för allt, kyssa livet adjö och lugn och nöjd gå vidare.

Jag vill inte ångra någonting
Hur kommer jag dit?
Hur börjar jag leva?

                                                     One may think we're alright
                                                  But we need pills to sleep at night
                                            We need lies to make it through the day
                                                          We're not okay

So Far Away

Jag har spenderat några dagar och kvällar med finfinaste Ingrid<3
Vi har pratat och myst och bara varit,
Det är det som är så skönt med Ingrid att jag inte behöver låtsas vara någon jag inte är.

Snart fyller jag 20 också,
Då ska jag ha kalas och Ingrid ska följa med på systemet,
Sen ska vi ut någonstans och låta vodkan göra oss vackra.

Ingrid behöver inte vodka för att bli vacker men det gör jag,
Jag behöver den lite för att rena mig,
Det låter dumt men jag måste skölja bort allt som sitter fast i mitt bröst sedan månader tillbaka.

Jag vill glömma, för bara en kväll, allt det som är jag och som har med mig att göra,
För det börjar bli outhärdligt att leva såhär, att leva mitt liv,
Ja det låter emo jag vet det, men det är så det är just nu.

Jag behöver en verklighetsflykt,
Börja om från början någonstans långt härifrån,
Jag behöver en ny kropp, ett nytt psyke, ett nytt jag.

Jag måste försöka glömma allt som hänt,
Sluta älta alla misstag jag gjort och försöka gå vidare,
Det är svårt, det är ju det, jag har redan knäckt knäskålar och armbågar.

Jag måste inse att jag INTE kan få människor att se mig,
Jag kan inte tvinga hjärtan att slå extra slag för mig, bara mig,
Jag kan inte förföra någon med köttsår på armar och ben.

Man kan inte bygga ett liv tillsammans med någon som är i en "grav depressiv episod" mest hela tiden,
Man kan inte lära sig att älska någon som stänger av så fort verkligheten blir för intensiv,
Man kan inte ha tålamod nog att lära känna någon som bygger upp murar av stål omkring sig efter bara ett enda "Hej".

Nej det är så det är,
Jag måste accpetera det,
För jag kan inte sitta uppe hela nätterna och undraundraundra om någon ser mig, älskar mig hela jävla livet.

Hjärnan går på högvarv och jag klarar inte mer,
Jag är svagsvagsvag och nu säger jag nej och sätter ner foten,

Jag är redo att hoppa ner från högsta våningen, ställa mig på spåret, fylla fickorna med stenar och sjunka ner i djupet,
Jag har kommit så långt att jag kan svälja nävar och burkar fyllda med tabletter utan att blinka,
Jag kan låta stålet hugga sönder vener och viktiga blodådror.

Jag har kommit till en punkt där jag är villig att göra vad som helst bara jag slipper känna det här begäret som äter och sliter och drar mig sönder och samman, till stoft och sot och skärvor.

Jag har min blommiga klänning på mig och jag är inte längre rädd.

                                                         Sleep tight, I'm not afraid.
                                                  The ones that we love are here with me.
                                                      Lay away a place for me
                                              'Cause as soon as I'm done, I'll be on my way
                                                       To live on eternally.

Maybe life´s not for everyone

Jag går på intervjun imorgon,
Jag ska få det att funka,
Sen kan allt få falla sönder och samman.

Jag bryr mig inte längre,
Om någonting,
Jag har stängt av allt för det går inte längre.

Jag kan inte hantera livet längre,
Jag klarar inte av allt som hotar att förgöra mig,
Jag tillåter inte att någon annan än jag förgör mig.

Inatt är sista natten jag faktiskt, patetiskt nog, gråter mig själv till sömns,
Jag har gjort det för ofta på sista tiden,
Och inte har jag gråtit rätt tårar heller.

Nej, ingenting lyckas jag göra rätt längre,
Ingen tycks märka hur långt jag kommit,
Så om jag släpper och går tillbaka,

Vem fan kommer märka det?

Vem kommer att bry sig?

Va? På riktigt, vem tror du kommer sakna mina fel och brister?

Jag borde aldrig ha börjat interagera med andra,
Nej jag borde ha hållit mig till det jag kan,
Jag borde aldrig ha tagit mod till mig, börjat tro på mig själv.

Jag skulle ha fortsatt med alla krig med spegeln och maten,
Jag skulle inte ha litat på människor,
Nej jag skulle aldrig ha öppnat ögonen.

Det blir bara fel och pinsamt och sårade miner,
Det blir blod och kaos och skärvor,
Det slutar med att någon slutar leva och istället försöker överleva... igen.

Och jag vill inte mer.
Det är fruktansvärt svagt jag vet jag vet JAG VET!
Men du behöver inte bära på allt det här.

Nej du lever inte med ångestråttor i bröstet eller en kniv under kudden,
Du blir inte besatt av tanken på förruttnelse och öppna sår,
Nej du kastas inte fram och tillbaka över golvet av ångestattacker.

Du går inte under av självhatet som fräter och äter och tuggar varje jävla dag,
Du behöver inte gömma din kropp för de du älskar,
Du behöver inte ljuga och manipulera.

Du behöver aldrig undra om någon tycker att du är attraktiv,
Du kan göra precis vad du vill,
Du kan leva ditt liv till fullo.

Inte behöver du sitta och fingra på lappen med telefonnumret till psykakuten,
Inte behöver du önska att dom kunde låsa in dig för alltid och pumpa dig full av alla tänkbara mediciner som tar bort det som gör så jävlajävla ont inuti, temporärt bara, men dessa temporära stunder av att inte känna något alls, ja de är som paradiset självt.

I am SICK Daisy, we all KNOW that!

Ska på arbetsintervju på fredag,
Och träffa Wanja imorgon,
Jag har en underbar vovve i sängen, ändå är jag nere på botten.

Det gör så förbannat jävla ont att inse att jag borde lärt mig för länge sen,
Jag har varit med förut,
Det är ju inte så att jag är helt obekant med det här.

Nej nej, tvärtom tycker jag att jag har rätt så mycket erfarenhet,
Ja av att bli lurad alltså,
Man tycker väl att jag borde ha lärt mig men icke.

Jag litar blint på vad som sägs och skrivs,
Jag tror faktiskt på riktigt att de ska hålla det dom lovat mig,
Det är mitt eget fel, att jag faller för lögnerna gång på gång.

Inte ens när tårarna faller och händerna frusit till is vågar jag erkänna det för mig själv,
Att de haft rätt precis hela tiden,
Jag är bara ett tidsfördriv.

Jag borde ha lärt mig nu, jag borde ju det.,
Men den här gången trodde jag faktiskt att det var äkta,
Jag trodde faktiskt ärligt att jag i någons ögon var vacker och värd någonting.

Jag önskar att jag hade fått veta, den här gången, att jag inte var speciell,
Jag önskar att jag inte hade låtit mina känslor lura iväg mig,
Men jag ville så gärna tro på det här, att det kunde utvecklas till något.

Kanske inte ett förhållande men en fin vänskap kanske?
Herregud varför går allt åt helvete hela tiden?
Jag klarar inte av det här mer, jag gör faktiskt inte det.

Är det så jävla svårt för dem att säga från början att det aldrig kommer tycka om mig?
Tar det emot så jävla mycket att istället för att hitta på lögner för att jag ska bli glad, bara säga sanningen?
Förtjänar jag inte att få höra sanningen, är jag värd så lite?

Jag vet inte,
Kanske sänder jag ut signaler som skrämmer folk(män),
Kanske är jag bara en vägskylt på vägen till den riktiga kvinnan eller nåt.

Det stör mig bara, att jag lät mig falla för den här skiten igen,
Jag ska aldrig mer lita på någon som säger så fina saker när jag plågas av ångest,
Åh jag borde ha förstått att det inte var på riktigt, jag menar vem skulle seriöst skriva så?

Jag får helt enkelt lära mig att klarar mig på egen hand,
När jag känner ett behov av närhet är det bara att jag greppar kniven igen och karvar bort all skönhet,
När jag är klar med mig själv den här gången...

Ja när jag har karvat klart den här gången kommer INGEN att vilja se eller röra mig igen,
Ingen kommer vara frestad att skriva snälla, fina saker
Nej INGEN kommer våga att närma sig mig igen.

Inte efter inatt,
Jag hoppas jag klarar av morgondagens möte,
Jag orkar inte falla sönder inför Wanja en gång till.

Jag ska hålla mina små sammanbrott för mig själv,
Ingen vill se,
Ingen bryr sig.

INGEN FÅR SE!

Jag försöker förtränga arbetsintervjun,
Jag kanske borde ringa och säga att nej jag kan inte komma, ja jag är sjuk, jo jag hoppas jag blir frisk snart, tack så mycket vi hörs ha det bra hej då....'

Lek inte med mig mer,
Jag må ha extra tjock hud men jag känner smärta lika starkt ändå,
Hör inte av dig igen om du ska fortsätta med ditt spel..

Till och med jag har gränser och här går min,
Jag sätter upp tullar och polisbevakning,
Full beredskap och pass krävs för att korsa den igen..

                                                                    I still walk on

Someone who's never weak but always strong

Åh, jag ber om ursäkt, jag gör ju det,
Hör du mig inte?
Jag har skrikit tills lungorna kollapsat för att det ska höras ända bort till dig.

Men jag antar att det här är en sån gång,
Att jag är en sån person, grej,
Som man gör sitt bästa för att glömma och förtränga.

Jag är så hemskt ledsen om det är så du känner,
Jag menade inte att uppföra mig som jag gjort,
Jag trodde bara att... ja..äh.

Jag upprepar mig jag veeeet,
Men det är ju ändå ingen jävel som läser det här,
Så då tar jag mig friheten att upprepa mig så mycket jag vill.

Jag förstår bara inte varför det blir så jävla fel hela tiden,
Jag vill ju bara väl,
Jag vill bara slippa ensamheten en litenliten stund.

Jag kan hitta fel på mig själv, visst kan jag det,
Och jag kämpar hårt för att ingen ska upptäcka dom,
Men när det blir såhär så undrar jag om det är fel på mina ögon.

För antagligen ser jag förjävlig ut hur mycket jag än försöker,
Eller så är min personlighet bara dryg och tråkig och fel,
Nej jag förstår ingenting, jag är lost in translation.

Det känns högstadiet all over again,
Jag klarar INTE av att gå igenom det igen,
För följer jag samma mönster kommer jag sluta på en sjukhusbår igen.

Och visst hade det varit lite skönt,
Lite avkoppling och semester från ansvar och plikter och lögner,
Men jag vill inte bli petad på och i, dissekerad eller dömd.

Jag trodde att jag kommit så långt,
Att jag aldrig skulle behöva uppleva den skiten igen,
Men tydligen har jag haft fel, det verkar som jag alltid har fel, är fel.

Jag ville bara slippa stå ensam mot ångest och kaos och blod,
Jag ville bara få kyssa någon annans läppar,
Jag ville ju bara få lite närhet för ett pyttelitet tag.

Det är bara för mig att acceptera,
Ingen vill röra eller kännas vid en sån som mig,
Jag är ett tabu.

Som en bilolycka, man vill inte kolla för man är så jävla äcklad att spyan inte är långt ifrån,
Men man blir lite fängslad, lite förtrollad av morbiditeten av allt,
Att man inte för allt i världen kan få sig att vända bort blicken.

Se men inte röra..
                                                   

                                                     You say you're lookin' for someone
                                                    Who's never weak but always strong
                                                       To protect you and defend you

                                                    You say you're lookin' for someone
                                                     To pick you up each time you fall

                                                              And nothin' more

Beat my head against a wall, if it wasnt for the blood I wouldnt know it at all

Natten var lång och kall och ångestfylld,
Efter timmar gömd under sängen gav jag upp kampen,
Ja, jag erkänner jag släppte taget och föll neråt.

Återigen är jag tillbaka där jag började för 7 år sedan,
Återigen är jag starkstarkstark på egna ben,
Återigen börjar jag med alla lögner och låtsasleenden.

Åh för jag är en mästare på det här,
Och när allt annat har tagits ifrån mig är det här det enda jag har kvar som är mitt,
Det gör mig inget längre att jag kommer vara kvar i kaoset en lång tid framöver.

Nej, nej självklart inte,
Jag knullar hellre döden än ingen alls,
Ja patetiskt eller hur?

Men du vet, vi kämpar alla för att överleva,
Jag överlever kanske bara på ett väldigt primitivt sätt,
Men jag dömer inte dig, jag skriker inte på dig och hatar och spottar efter dig.

Nej jag har aldrig slutat kyssa dig för att du haft köttsår på din kropp,
Nej tvärtom, har jag kysst dig mer intensivt och med mer värme när du varit trasig och öppen,
Aldrig har jag hånglat med din bästa vän bara för att du bränt dig sönder och samman på cigaretterna.

Ändå lämnade du mig när det var jag som föll,
När jag behövde kyssar på mina hål som låg öppna för alla att peta och titta i,
Då drog du, satte dig i bilen och tittade aldrig mer tillbaka.

Så jag har lärt mig att ensam är starkast,
Ensam klarar jag allt,
Ensam kan jag karva sönder mig själv bäst fan jag vill.

Det är ingen som ska kolla på mig,
Det är ingen som kommer kyssa eller hålla om mig ändå,
Det är ingen som kommer se förbi alla sår och ärr och blåsor.

Nej nu har jag gått över gränsen återigen,
Och jag kommer aldrig mer att se tillbaka,
Jag kommer inte att leta efter ditt ansikte i en folkmassa.

Jag behöver inte dig eller någon annan,
Jag behöver bara mig själv och stålet,
Jag behöver bara tid.

Jag behöver ingen som älskar mig,
Jag har självhat, ångest och vasst, kallt stål,
Kan man begära mer?

                                           Smile at the camera with broken teeth
                                           Slit my wrists, say cheese and watch it bleed
                                           
                                            I cross my heart and hope you die

I´m all sewn up, Exquisite Corpse

Jag är frustrerad,
Jag känner mig sviken och lurad,
Och jag vet att jag inte borde för det är inte så det är menat, allt som skrivits och sagts.

Jag är väl egentligen mest frustrerad på mig själv,
För att jag går och tror saker hela tiden,
För att jag är så jävla svag som inte klarar av att leva i verkligheten.

Jag borde börja ta tabletterna igen,
Jag borde lära mig stå ut med den bittra smaken och bara svälja skiten,
För jag blir glad och normal och lycklig och jag kan leva i verkligheten.

De senaste dagarna har jag inte orkat ta mig ur sängen,
Jag har vaknat när solen stigit men vänt mig om och legat kvar tills den gått ner igen,
Jag har virvlat runt bland lakan och täcken och försökt fly undan allt det som jag måste göra.

Det är enklare och lättare och vackrare att stanna kvar i sängen och leva liv i huvudet,
Men ingen har väl sagt att livet ska vara enkelt och vackert,
Nej verkligen inte.

Det kanske är dags för mig att ta tag i verkligheten och börja göra något åt det här,
Ja det kanske är dags för mig att börja tycka om mig själv,
För så länge jag lever med självhatet som älskare kommer ingen annan att kunna älska mig.

Eller, jo de kan väl älska mig men de kommer inte få någon kärlek tillbaka,
Det är iaf vad alla psykologer och terapeuter säger till mig,
Och jag är trött på att inte ha en älskare av kött och blod.

Jag är trött på att somna och vakna ensam,
Jag är trött på samma jävla rutin på krogen,
Jag är trött på att bara knulla med knivar och ångest och kaos.

Ja jag är trött på att inte få känna riktig kärlek,
Varma händer som stryker mig över håret, kroppen när ångesten härjar som en löpeld i mig,
Ett varmt stort hjärta som slår ett extra slag bara för mig.

Jag vill ha allt det,
Men det kräver hårt arbete och uppoffringar från min sida,
Det krävs att jag måste släppa allt vad knivar och rakblad heter.

Jag måste börja sätta ner foten och slåss mot ångesten med knytnävar och sparkar,
Jag måste börja sätta en annan människa före mig själv när jag inte längre orkar andas,
Jag måste börja tro och lita på män.

 Jag måste börja se mig själv med andra ögon..

                                                           Oh God, I'm all sewn up
                                                             a hardened razor cut
                                                          Scar map across my body
                                                          And you can trace the lines
                                                            Through misery´s design
                                                           That map across my body
                                                                 A collage
                                                             I´m all sewn up

It's almost like your heaven's trying everything to break me down

Och jag har gjort det igen,
Jag har gjort bort mig,
Jag har förstört den enda chansen jag hade.

Det är inte så att det är första gången, nej, nej långt ifrån,
Jag har misstolkat signaler, läst in för mycket i det som faktiskt har sagts och skrivits,
Jag har blivit alltför besatt och galen.

Och jag är rädd,
Jag är så fruktansvärt jävla rädd,
För att förlora och falla ner i mörkret igen.

För det är så jag gör,
Det är så jag vet att jag betyder något,
Det är så jag får bekräftelse och ömhet.

När jag är hopkurad och svettig av ångest,
När jag kryper fram och slår mig blodig mot väggen,
När jag hugger sönder armar och ben, ja då vet jag att någon ser mig, att jag betyder och finns i någons värld och liv.

Det är så det alltid varit,
Och jag är rädd att det är så det alltid kommer vara,
Jag vill lära mig hur man kan bli sedd och få ömhet och bekräftelse utan all ångest och blod och kaos.

Men hur ska jag kunna lära mig när ingen riktigt är villig att lära mig?
Hur ska jag kunna få någon att se mig, verkligen SE MIG?
För utan knivar, kaos, ångest och blod är jag ingenting.

Jag är inte speciell eller vacker,
Jag är inte snygg, sexig eller smart,
Jag har ingen direkt talang och jag har ingen intressant personlighet.

Det jag har lärt mig från förr när det kommer till män leder tillslut till kaos det med,
Jag är en mästare på att manipulera människor och trycka på deras knappar,
Jag kan klä av mig och spela en roll bara för att få lite närhet, lite ömhet, lite uppmärksamhet.

Det är det jag kan.
Jag kan allt men ändå ingenting.
Jag är värd så mycket men samtidigt så jävla lite.


Jag är en hora, men ändå ingen riktig hora,
Förstår du hur jag menar?
Nej jag trodde inte det heller..

Jag håller hela världen i min hand som inte finns,
Jag har så mycket samtidigt som jag inte har något alls,
Det är det jag ÄR:


Ingenting

                                           You´re crazy but I like the way you fuck me

Oh murder me Mickey!

Jag har gjort det förut och kan göra det igen,
Jag måste göra det igen,
För att kunna överleva måste jag göra det igen och igen och igen.

Det är inte så svårt, nej verkligen inte,
Det är faktiskt otroligt, ja nästan barnsligt lätt,
Att börja om från början någon helt annan stans eller precis här.

Jag har redan börjat skärma av mig igen,
Ställer in möte efter möte, lektion efter lektion,
Säger att nej jag kan inte idag, ja jo det är stressen, ångesten, du vet väl hur det är? inte? nej, nähä men det blir nog bättre snart, ja vi ses nästa gång, hej då ja.

Snart har jag inga andra möten än de med min säng,
Snart kan jag skrubba huden ren,
Snart, ja snart kan jag visa dig vem jag verkligen är under allt det här.

Det kanske låter hemskt och fult och otrevligt,
Men jag måste radera hela min mentala hårddisk för att kunna fortsätta framåt,
Jag måste formatera om och tömma papperskorgen, flytta allt till en extern hårddisk.

Jag måste göra det för att kunna lära mig hur jag slutar att överleva och börjar leva istället,
Miljöombyte är ju bara bra, säger dom,
Jag behöver förändringar precis som du.

Det är bara det att jag inte nöjer mig med att byta hårfärg eller köpa en ny tröja,
Nej ska jag göra något,
Då ska jag göra det ordentligt.

                                                        Naked and disfigured 
                                                                and then he came 
                                                        Now sister's not a virgin anymore 
                                                                her sex is violent...

How long can I live this way?

Det låter töntigt jag vet det,
Men hur kan man, när man har så många runtom sig, känna sig så fruktansvärt ensam?
Vem ringer man när man inte orkar leva? skriver Ann Heberlein

Jag undrar det jag med,
Jag ligger vaken om nätterna och undrar, funderar,
Klöser i ögonen, drar i håret och försöker andas.

Jag har inte sovit ordentligt på dagar,
Det tär och sliter på mig,
Ändå har ingenting förändrats.

Jag har starka impulser att trycka huvudet mot en varm platta bara för att få känna smärtan, höra huden smälta,
Ibland vaknar jag kallsvettig från drömmar där jag skjutit sönder ansiktet, karvat det sönder och samman.

Ja ibland krälar jag på golvet och tycker jävligt synd om mig själv,
Jag vet att du gör det med så försök inte döma mig,
Ibland blir jag så jävla kåt,galen av allt att jag faller samman och skrattar av besatthet med kniven instucken i mitt allra heligaste.

Undrar hur det känns att suga av ett gevär?
Undrar om det smakar och känns som en kuk?
Har inte du också undrat det någon gång?

Nej det går inte att fortsätta tänka såhär längre,
Någonting ska jag göra åt det,
Inte just nu bara.

Snartsnartsnart
men bara inte nu

I have decided to end it all

Jag svettas
Jag kan inte andasandasandas
Det gör så fruktansvärt jävla ont.

Sitter naken insvept i farmors gamla badrock
Tårarna trängs i ögonen och halsen snörs ihop, trasslar sig,
Men inga tårar faller, inga avgrundsvrål lämnar halsen.

Det går inte,
Kroppen har glömt hur man gråter och vrålar
Jag har glömt hur man känner någonting, någonting alls.

Jag vill känna något,
Längtar efter att få känna någon annans händer på min kropp,
Längtar efter att få släppa allt, blunda och cykla lättklädd genom sommarnatten med köttsår på armar och ben.

Ja jag vet, förlåt mig kära du,
Men det finns inget som känns mer eller bättre än kall morgonluft gräva sig genom öppna sår,
Leta sin väg ända in till ben och märg.

Och skrika, krossa sönder allt som kan spåras,
Tillbaka till det som hänt det som kallas det förflutna,
Dit jag kämpar för att inte hamna men samtidigt kvävs av en längtan att falla neråt och gömma mig i starka famnar av män som inte längre andas samma luft som mig.

Det äter upp mig, det gör det,
Det gräver och äter och sliter i det som en gång varit så fint,
Det tvingar mig att vira bandage och plåster runt köttet för att inte falla sönder totalt.

Jag har numret här i handen,
Om jag ringer nu, om jag verkligen gör det,
Då kommer dom och hämtar mig inom en timme.

Dom gör det,
Dom tar mig med till vita skinande korridorer med ljudisolerade väggar och golv,
Ja, där finns det ingenstans att fly fast man är så långt borta man någonsin kan komma.

Där är man fri i fångenskapen.

Don't ever be ashamed to cry

Det har gått så lång tid sedan sist,
Så många dagar och veckor, månader har gått sedan någon rörde vid mig,
Sedan någon faktiskt rörde vid mig på riktigt.

Jag har saknat det,
Åh vad jag saknat det,
Att känna någon annan bredvid sig och inte bara tom luft.

Men jag har lärt mig min läxa,
Det har jag verkligen, min vän,
Är man inte vacker får man inte beröring eller kyssar.

Jag skäms för att erkänna det.
Men jag vill gråta,
Jag har inte gråtit på länge.

Jag vill för en liten stund,
Krypa ihop på golvet och gråta tills inga tårar finns kvar,
Gråta ansiktet rent på smink.

Jag vet att det är oglamoröst
Och jag vet att jag inte förtjänar det,
Men just nu föredrar jag att gråta salta tårar istället för blod.

Hittills har det varit alldeles för mycket blod i mitt liv,
Alldeles för mycket blod och kaos
Jag behöver en paus, en litenliten paus bara.

Jag måste återhämta mig.
Måste inse att det inte är för mig,
Det här med män och pojkar och sex och förhållanden.

Jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk på min vän,
Hon som är så otroligt jävla vacker och sexig,
Hon som får män att vända på huvudet och slå varandra blodiga för att få kyssa hennes läppar.

Jag vill också vara så fin och sagolik och mystisk,
Jag vill vara ett telefonnummer på en vägg,
Ett ansikte fastbränt inuti någons huvud.

Jag är fullt medveten om att jag nog förskönar det hela,
Skulle jag vara i hennes sits skulle jag nog inte tycka om det fullt så mycket,
Nej då skulle jag nog vara less på att alltid bli sedd som ett sexobjekt av män.

Man vill väl alltid ha det man inte kan få eller vara,
Gräset är alltid grönare på andra sidan eller hur?
Det är alltid bättre att vara någon annan än sig själv, visst är det?

Det är inte lätt men ändå jävligt lätt att vara stark än att vara svag och försöka hålla tillbaka tårarna och låtsas att man är starkare än man ser ut,
Tillslut har man kämpat i så många år med att låtsas vara stark att man börjar tro att man faktiskt är det,

Men sen när något händer som faktiskt välter hela ens värld, där man har intalat sig själv att man är stark,
När man faller samman som ett korthus i en havsbris, då inser man att man faktiskt är den svaga länken.

Du förstår inte vad jag menar eller hur?
Nej, nej jag förstår det,
Det lät så jävla mycket bättre i mitt huvud det här.

                                         It´s hard to keep a secret when it´s written all over your body