Det låter töntigt jag vet det,
Men hur kan man, när man har så många runtom sig, känna sig så fruktansvärt ensam?
Vem ringer man när man inte orkar leva? skriver Ann Heberlein
Jag undrar det jag med,
Jag ligger vaken om nätterna och undrar, funderar,
Klöser i ögonen, drar i håret och försöker andas.
Jag har inte sovit ordentligt på dagar,
Det tär och sliter på mig,
Ändå har ingenting förändrats.
Jag har starka impulser att trycka huvudet mot en varm platta bara för att få känna smärtan, höra huden smälta,
Ibland vaknar jag kallsvettig från drömmar där jag skjutit sönder ansiktet, karvat det sönder och samman.
Ja ibland krälar jag på golvet och tycker jävligt synd om mig själv,
Jag vet att du gör det med så försök inte döma mig,
Ibland blir jag så jävla kåt,galen av allt att jag faller samman och skrattar av besatthet med kniven instucken i mitt allra heligaste.
Undrar hur det känns att suga av ett gevär?
Undrar om det smakar och känns som en kuk?
Har inte du också undrat det någon gång?
Nej det går inte att fortsätta tänka såhär längre,
Någonting ska jag göra åt det,
Inte just nu bara.
Snartsnartsnart
men bara inte nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar