Jag har gjort bort mig,
Jag har förstört den enda chansen jag hade.
Det är inte så att det är första gången, nej, nej långt ifrån,
Jag har misstolkat signaler, läst in för mycket i det som faktiskt har sagts och skrivits,
Jag har blivit alltför besatt och galen.
Och jag är rädd,
Jag är så fruktansvärt jävla rädd,
För att förlora och falla ner i mörkret igen.
För det är så jag gör,
Det är så jag vet att jag betyder något,
Det är så jag får bekräftelse och ömhet.
När jag är hopkurad och svettig av ångest,
När jag kryper fram och slår mig blodig mot väggen,
När jag hugger sönder armar och ben, ja då vet jag att någon ser mig, att jag betyder och finns i någons värld och liv.
Det är så det alltid varit,
Och jag är rädd att det är så det alltid kommer vara,
Jag vill lära mig hur man kan bli sedd och få ömhet och bekräftelse utan all ångest och blod och kaos.
Men hur ska jag kunna lära mig när ingen riktigt är villig att lära mig?
Hur ska jag kunna få någon att se mig, verkligen SE MIG?
För utan knivar, kaos, ångest och blod är jag ingenting.
Jag är inte speciell eller vacker,
Jag är inte snygg, sexig eller smart,
Jag har ingen direkt talang och jag har ingen intressant personlighet.
Det jag har lärt mig från förr när det kommer till män leder tillslut till kaos det med,
Jag är en mästare på att manipulera människor och trycka på deras knappar,
Jag kan klä av mig och spela en roll bara för att få lite närhet, lite ömhet, lite uppmärksamhet.
Det är det jag kan.
Jag kan allt men ändå ingenting.
Jag är värd så mycket men samtidigt så jävla lite.
Jag är en hora, men ändå ingen riktig hora,
Förstår du hur jag menar?
Nej jag trodde inte det heller..
Jag håller hela världen i min hand som inte finns,
Jag har så mycket samtidigt som jag inte har något alls,
Det är det jag ÄR:
Ingenting
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar