Maybe life´s not for everyone

Jag går på intervjun imorgon,
Jag ska få det att funka,
Sen kan allt få falla sönder och samman.

Jag bryr mig inte längre,
Om någonting,
Jag har stängt av allt för det går inte längre.

Jag kan inte hantera livet längre,
Jag klarar inte av allt som hotar att förgöra mig,
Jag tillåter inte att någon annan än jag förgör mig.

Inatt är sista natten jag faktiskt, patetiskt nog, gråter mig själv till sömns,
Jag har gjort det för ofta på sista tiden,
Och inte har jag gråtit rätt tårar heller.

Nej, ingenting lyckas jag göra rätt längre,
Ingen tycks märka hur långt jag kommit,
Så om jag släpper och går tillbaka,

Vem fan kommer märka det?

Vem kommer att bry sig?

Va? På riktigt, vem tror du kommer sakna mina fel och brister?

Jag borde aldrig ha börjat interagera med andra,
Nej jag borde ha hållit mig till det jag kan,
Jag borde aldrig ha tagit mod till mig, börjat tro på mig själv.

Jag skulle ha fortsatt med alla krig med spegeln och maten,
Jag skulle inte ha litat på människor,
Nej jag skulle aldrig ha öppnat ögonen.

Det blir bara fel och pinsamt och sårade miner,
Det blir blod och kaos och skärvor,
Det slutar med att någon slutar leva och istället försöker överleva... igen.

Och jag vill inte mer.
Det är fruktansvärt svagt jag vet jag vet JAG VET!
Men du behöver inte bära på allt det här.

Nej du lever inte med ångestråttor i bröstet eller en kniv under kudden,
Du blir inte besatt av tanken på förruttnelse och öppna sår,
Nej du kastas inte fram och tillbaka över golvet av ångestattacker.

Du går inte under av självhatet som fräter och äter och tuggar varje jävla dag,
Du behöver inte gömma din kropp för de du älskar,
Du behöver inte ljuga och manipulera.

Du behöver aldrig undra om någon tycker att du är attraktiv,
Du kan göra precis vad du vill,
Du kan leva ditt liv till fullo.

Inte behöver du sitta och fingra på lappen med telefonnumret till psykakuten,
Inte behöver du önska att dom kunde låsa in dig för alltid och pumpa dig full av alla tänkbara mediciner som tar bort det som gör så jävlajävla ont inuti, temporärt bara, men dessa temporära stunder av att inte känna något alls, ja de är som paradiset självt.